1993-1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

1999 - Kvar i Vänern

"Nog för att man skall göra saker noggrant, men det där var väl ändå att ta i! Fast, å andra sidan, nu behöver du ju inte vara orolig över att blindtarmen skall brista ute på havet." Kompisarna kunde inte låta bli att roa sig över mina bravader.

Nå, det väl inte heller så jag hande tänkt mig måndagen den 12 januari. Det började med lite magont på förmiddagen, men jag åkte till jobbet som vanligt och hann till och med ta en tur till Hamnmagasinet i Mariestad för att hämta lite prylar till "Kitalita" innan jag åkte hem på kvällen. Fast hemma blev det inte mycket gjort, magknipet blev värre och för att göra en lång historia kort, slutade dagen på operationsbordet på KSS. Brusten blindtarm!

"Hade det här hänt ute på havet hade du dött", sa kirurgen, en kvinna som såg ut att vara alldeles för ung. Någon förvarning hade jag ju egentligen inte fått, bara några timmars magont - tiden skulle aldrig ha räckt till för intensiv antibiotikakur. Nicklas Rudbäck, seglarkompis, hade försökt att operera bort sin friska blindtarm innan han stack iväg till Västindien, men det ställde inte sjukvården upp på. Nu slipper jag det bekymret.

Katja får autopilot och nya solceller

Större delen av vintern ägnades åt renoveringen av "Kitalita", min "andrabåt". Det var i första hand förpiken som skulle totalrenoveras och förses med nya skåp, en brädgång och dessutom en värmeledning mellan brisarna och skrovet.

"Katja" hade blivit åsidosatt i all uppståndelsen. Under vintern fick hon en vänlig klapp då och då och emellanåt en kram, men till slut började hon att kasta allt mer ilskna blickar på sin nya syster; också "Katja" behövde tillsyn inför sommaren.

Skylighten fick nya lager av silikon, rorkulten limmades om och fick nya lager lack och kölen nya lager spackel efter förra årets äventyr. Från Jokern ärvde "Katja" två Autohelm 800 autopiloter (ingen av dem fungerade, skulle det så småningom visa sig), en Supercool av nyare model (med lika dålig kyleffekt som den gamla) samt nya solceller. Den gamla solcellen var för stor (!) och skuggades ständigt av mast, segel eller bom. Den nygamla solcellen monterade jag på en vridbar mast från NOA och det fungerade betydligt bättre.

Och så fortsatte jakten på den envisa vattenläckan, ett problem som funnits sedan jag köpte båten. Förra våren tvingades jag till ett provisoriskt akutjobb efter att vatten sipprat in i kölsvinet under sommaren fortsatte vatten att sakta läcka in. Nu tog jag tag i problemet på allvar:

  • Redan med en måttlig mängd våld gick det att bryta loss stora bitar spackel runt infästningen för propelleraxelns stödlager - plasten var riktigt rutten. Det vidöppna såret vidgades med hjälp av min nyköpta "Power-file" och fylldes därefter med flox (en patenterad segelflygblandning av plast och bommullspulver) toppat med epoxispackel och epoxiprimer.
  • Men det räckte inte med det. Precis där propelleraxeln går ut ur skrovet hittade jag en otrevlig spricka. Med den ovärderliga "Power-filen" rensade jag bort mängder med gammal plast och fyllde med mera flox och epoxispackel - jag är storkund hos Anders i Hamnmagasinet.
  • För att vara alldeles säker passade jag också på att byta den gummitätning som täcker skarven på propellerhylasan. Det gamla gummit kändes kladdigt och mjukt, det nya är fast och fint, luktar gott och tål till och med olja.

Tätningsjobbet tog större delen av mars månad. Sedan återstod en lätt översyn av reglaget till backslaget, tjockare och mer ryggvänliga dynor i förpiken, nya bränslefilter i motorn, ett extra rev i det gamla storseglat, lite VC17 och till slut fick skrovet en omgång polish och vax.

Fredagen den 16 april körde Lars Landmark och jag "Katja" till Mariestad, fick en pullpitögla svetsad hos Svetsbolaget och redan kl 1120 samma dag klöv hon vattenytan - och den här gången höll hon tätt, så tätt att inte ens sjövattenpumpen tog in något vatten. Hur lyckades hon med det konststycket?

En rekordkall vår

Liksom i fjol var vi första båt vid bryggan, i år dessutom andra segelbåt i hela västra hamnen. Tyvärr präglades den första helgen av ett ruskigt aprilväder med snökaos i stora delar av Västergötland, så det dröjde till nästa onsdag innan Anders och jag kunde sätta på masten. Till helgen riggades den efter konstens alla regler, nyöversedda segel hämtades hos Peter Gustavsson och på söndagen följde Marja-Liisa, granne och inget annat, ut på en liten premiärtur i strålande sol och goda vindar.

Starten var alltså tämligen fin, fast till föga nytta. Det dröjde flera veckor innan vi åter kom ut på Vänern - dels hade jag ofta Sara hos mig och dels bjöd både april och maj på osedvanligt kyligt väder (till segelflygarnas stora glädje, de höll landslagsläger i Falköping med "Hammerwetter").

Kallfronterna stod på kö från norr och pumpade ned frisk polarluft över landet. Det här pågick långt in i maj, solen sken inte sällan över 2-3/8 cumulus, men det blåste kraftigt och det var, som sagt, ruskigt kallt. På morgonen den 4 maj registrerade termometern utanför sovrumsfönstret -4o!

Jag passade på att tvätta "Katja" invändigt, det hade blivit lite si och så med det över vintern, fixade länspumpen och spände mantågen. Jag kunde också konstatera att de nygamla solcellerna fungerade alldeles utmärkt, de gav stadigt 1,5 amperé när solen sken. De gamla gav visserligen nästan 3 A som mest, men med minsta skugga sjönk strömstyrkan till bråkdelar av en Ampére, något som hände alltför ofta.

Några brister fanns det kvar, det äldsta batteriet hade så dåig uthållighet att jag tvingades byta ut det och loggen tog som vanligt tid på sig innan den startade. Men i övrigt glänste "Katja" av välmåga. Fredagen den 7 maj bjöd på en avslappnande tur runt Fällholmen - fast på lördagen stormade det och på söndagen snöade det. Också helgen därpå, Kristi Himmelfärdshelgen, bjöd på kyligt och mulet väder.

Pingsthelg på Djurö

Under nästa vecka vände vädret, för några dagar kom värmen till Sverige. På torsdag eftermiddag slutade jag tidigt och drog omedelbart iväg till Mariestad tillsammans med Riitta, prognosen för helgvädret var inte den bästa men vi fick en trevlig tur ut till Lindökroken och Djurö där vi besökte alla sevärdheterna; fyrvktarbostaden, hjortarna, jaktvillan och fyren.

Den som bor i Sverige blir härdad av snabba väderförändringar, och tur är väl det. Tidigt på lördag morgon passerade en kallfront, som på bara någon timme sänkte temperaturen med 8o och som förde med sig en allt kraftigare sydvästlig vind. Något trött på både väder och sällskap tog jag chansen att segla till Mariestad innan vädret blev ännu sämre. Med liten genua och full stor tog resan 3,5 timme, närmare 6 knop i medelfart! En lärdom: Till nästa gång skall jag se till att ha en waypoint i GPS:en inför passagen förbi Brommö!

Vårtävlingar

Lördagen den 29 maj arrangerades årets första tävling på Mariestadsfjärden, Vårseglingen. Prognosen talade om hård vind och det stämde verkligen - skillnaden var monumental jämfört med fjolårets stiltjebälten. Ett 20-tal båtar hade anmält sig, men inte alla kom till start. Bland de som saknades fanns vår värste konkurrent, paret Wäärt/Sandberg, som oturligt hade kolliderat under en träningssegling och brutit masten.

Redan före start valde vi, Roland, Marja-Liisa och jag, revad stor och fock och det var helt rätt beslut. Vi klarade oss hyfsat och jobbade bra tillsammans, första seglingen gav en 3:e plats efter Goring Hassengrens Omega 34 och en liten, gul 606 med risiga segel. Under den sista länsen hade vinden avtagit lite och vi passade på att slå ut revet i storseglet för att få bästa fart. Vi började andra seglingen i samma stil, men nu ökade åter vinden och det rejält. På den korta banan fanns inte tid till att reva utan "Katja" fick kämpa mot vindstyrkor på upp mot 15 m/s i byarna.

Tur att vi höll till inne på fjärden, ute på "Storvänern" och Nakarn hade det säkert varit riktigt besvärligt. Det är tillräckligt påfrestande att kryssa i med för mycket segel uppe utan att också behöva slåss med stora vågor - seglen fladdrar och båten skakar och skramlar nog mycket ändå. Jan Sundberg hade skörat storseglet redan före starten, 606:an försvann in i hamnen efter att ha brutit bommen, Leif Läckström avbröt efter att en av hans gastar slagit huvudet blodigt efter en ofrivillig gipp och Peter Gustavsson förlorade ett vant och så när hela masten.

Nå, vi kämpade vidare och klarade oss riktigt bra. Det blev en 2:a plats i den andra seglingen, bara 4 sekunder (!) efter Omegan, och vi var riktigt stolta när vi seglade in i hamnen igen. Att Roland sedan blåste in i kajen och jag fick blåsor i händerna av bojrepet var bara ett lätt missöde i det här sammanhanget, med sin dåliga propeller är "Katja" svårhanterlig när det blåser kraftigt. Efter seglingen tog vi bilen till Sunnanå hamn utanför Mellerud där Vänerkretsen under Per Albinssons eminenta ledning höll ett trevligt vårmöte med mat och dans.

Också Baltic Race i Sjötorp blev en lyckad tillställning. Tre snabba kryss/läns-banor i en vind som från början var mycket måttlig, men som efterhand ökade upp mot 7-8 m/s. En missad start i första racet kostade oss kanske totalsegern, vi kom en minut för tidigt mot linjen, seglade lite okoncentrerat och kom i mål som 5:a bara 46 sekunder från en 2:a plats - knappt efter Jan Sundbergs Dixie 27:a. I det andra racet skärpte vi oss och hade inte vinden dött ut på sista sträckan hade vi slutat bättre än på 4:e plats, men nu fanns inget att göra. I det sista racet hade vi däremot ett fantastiskt flyt och vann seglingen klart, i eftersnacket fick vi god kritik - Accenten skall ju egentligen vara en lättvindsbåt och gå bäst upp till 5 m/s. Nu slutade vi på 3:e plats sammanlagt och jag kunde för första gången besöka prisbordet, resultatet blev en räddningsväst.

Danmarksprojektet faller

Efter en utdragen vårtermin följde två varma och goda semesterveckor i Tyskland tillsammans med Sara. Sen var det dags för årets stora projekt: Danmark. I god tid hade jag köpt Komas hamnmanual med 505 danska hamnar samt plastat ett urval sjökort. Så kom motgångarna; Gertrud hade tvingats lägga ut en förmögenhet på rotfyllningar och nu hade hon inga pengar kvar till en utlandssemester medan Bengt hade problem med fru och tid, han ville skjuta på avresan ett par veckor. Det ville inte jag och därmed föll hela projektet.

Å andra sidan hade seglingsintresserade Gunilla kommit in i bilden, hon kunde tänka sig att ge seglingen en chans och jag fick ta en veckas vila i väntan på att hon skulle börja sin semester. Så här efter midsommar hade vi "varanndagsväder" vilket passade bra till korta dagsutflykter med "Katja", till Kalvöarna med Harald och Gertrud och till Nakarholmen med Marja-Liisa. Detta parat med montering av brädgången i förpiken på "Kitalita" och småpyssel med hus, dotter och hem samt med Lars-Erik Bloms hemsida på Internet.

Lördagen den 3 juli var det äntligen dags för årets första äventyr. Meningen var, att vi skulle segla västerut i lugnt tempo och kanske ansluta till Vänerkretsens eskader mot Glafsfjorden. Dock hade vädret andra planer. En kraftig sydvästlig vind gjorde, att första benet fick gå norrut, i lä bakom Torsö, mot Kalvöarna. Ett halvdussin båtar fanns på plats liksom ett stort antal myggor, för dem ser 1999 ut att bli ett riktigt rekordår. För första gången letade jag upp badplatsen, men 14o var i lägsta laget för ett dopp. Kvällen bjöd på en god fläskfilegryta ā la Gunilla samt grillade bananer.

Morgonen därpå återupptog vi våra västliga planer och i svaga vindar drev vi norr om Torsö/Brommö till Lindökroken där vi under sen eftermiddag gick in bakvägen. Också här var det gott om plats och vi kunde dessutom se solnedgången från klipporna. Kassler och potatissallad med rödvin förstärkte stämningen.

Under natten till måndagen blåste det upp från syndväst och "Katja" gungade och ryckte i dyningen. På morgonen fick vi kämpa oss ut för motor mot en kraftig sjögång, resans mest jobbiga ögonblick enligt Gunilla, och gjorde sedan ett långt slag södeut medan vi funderade över varthän resan skulle gå: Årnäs, Hällekis eller Läckö. Enligt prognosen skulle en kallfront passera under dagen, men den såg ut att dröja, så vi satsade på att nå Läckö före regnet. Vinden avtog emellertid och under de sista två timmarna fick vi gå för motor - det var tur det, för en kvart efter att vi lagt till vid Läckö började det duggregna. I en paus i regnandet gick vi till lanthandeln i Spiken och köpte såpa, jordgubbar och curry. Här passade vi också på att besöka snickaren som hade stor utförsäljning, slipdammet hade skördat ännu ett offer.

Tisdagen bjöd på ökande vind, det märkte vi tydligt när vi kom ut ur lä bakom Kållandsö. Planen var att gå upp mot Lurö, stanna till vid Vithall för att titta på den gamla stugan och kanske söka oss in till Ekenäs. 0,9 m står det på sjökortet, men enligt senaste sjörapporten låg Vänerns vattennivå hela 1,13 m över sjökortsdjup.

Fast det blev inget Ekenäsbesök, vinden låg på med 8-9 m/s från väster och i maxfart susade vi förbi Stånguddens fyr och in i Lurö skärgård där vi istället beslutade att fortsätta norrut i lä bakom Värmlandsnäs. Gunilla trivdes vid rorkulten och vi fick en fantastiskt fin resa upp till Liljedal, endast avbruten av ett besök in i Staviken, samt en vacker kväll med strålande solsken. En promenad till resterna av glashyttorna och den gamla bruksgatan samt grillspett med bakpotatis blev pricken över i:et.

Under natten gjorde molnen en sista attack, men de slogs tillbaka under dagen och höll sig borta resten av resan. Vi lämnade Liljedal först sedan vi inmundigat en delikat lunch på nypotatis, creme fraichesås och lax, köpt hos den lokala fiskaren. I svaga vindar och under begynnande solsken gick vi via kanalen vid Åsundaön in till Grums båtklubbs klubbhus på öns sydsida. Övermåttan vackert! Utöver den låsta klubbstugan fanns här både fiskrök, ett gammalt sönderrostat skutvrak, en dansbana med majstång och en grillplats där vi gjorde grillspett på olika korvar, äpple och paprika samt drack sangria. Men var gömde sig resten av båtfolket, vi var enda båt vid bryggan under natten?


Ensam båt vid Grums båtklubbs klubbhus på
Åsundaöns sydsida.

Efter en tidig start gled vi stilla genom den inre leden mot Skoghall i öster. I den grunda Lillängshamnen hittade vi en gästplats och kunde i stekande sol posta vykort, proviantera mat och jordgubbar, köpa gasol och äta en något tveksam pizza. Under tordag eftermiddag gick vi för motor till Västa Söön för övernattning, här finns sandstrand, fin brygga där vi delade utrymmet med turbåten Saltkråkan samt nybyggda toaletter. Fast själva kvällen tillbringades i familjen Engströms sommarstuga där det bjöds pytt i panna.

Nu hade solen börjat steka på allvar och för första gången sedan 1998 gick det att bada i Vänern, det var närmare 18o i vattnet vid morgondoppet. Vid halvtiotiden på fredag morgon gled vi ut från bryggan och kryssade oss tappert ut längs Hammarön mot en sydlig vind på 4-5 m/s, rundade udden och fortsatte in till Nabben där nya bad väntade - ett extra dopp blev det då skepparen på grannbåten tappade aktertampen när han skulle lägga till. Här fanns det gott om båtar och god stämning, till förtäring bjöds currykorv och på kvällen grillad lax med sallad och vitt vin.

Under lördagen fortsatte vi i en perfekt segling österut, genom den trånga leden mellan Tormesöarna och förbi Långön, där Sara, Ulla och jag hade övernattat 1997, ned till Hjälmarsfjorden och den nymuddrade leden in till Kristinehamn. Efter en timmes motorgång nådde vi fram till tullhuskajen med restaurang Varvet inte långt bort, där bjöds på trubadur och läcker sallad. Skvalpigt och varmt var det i gästhamnen, men Kristinehamn är en trevlig stad att besöka som omväxling mot alla utehamnar. Supercoolen hade hållit ned temperaturen i kylboxen någorlunda under resan, men efter Nabben hade strömkabeln lossnat och temperaturen stigit radikalt, så nu tömde vi mattförådet och gjorde tunnbrödsrullar med kabanosskorv.

Till slut återstod bara hemresan, Gunilla behövde komma hem och det skadade inte heller mig. Vi startade redan vid 9-tiden och gick för motorn hela vägen ut på fritt vatten, förbi mängder av fina sommarstugor och förbi Picassoskulpuren vid Strandudden. Tyvärr låg vinden på från sydväst vilket tvingade oss till ett evigt kryssande, vinden var dessutom så svag, att vi sällan nådde ens 5 knop i loggad fart. Först vid 19-tiden på kvällen närmade vi oss Fällholmen där vinden turligt vred så pass mycket att det gick att, i sakta mak, sträcka ned mot Torsöbron. Strax före bron lade vinden av helt och hållet och vi fick ta järngenuan till hjälp för att komma hem till Mariestad innan Prebendekiosken stängde för kvällen - deras kycklingtillrik är inte dålig.

Nöjda? Ja, absolut. Norra Vänern var ju inte Danmark precis, men ett intressant alternativ. "Men, var fanns alla båtar", frågade vi oss. "Jo, när semestern kommer, sticker vi söderut", berättade Åke Engström.

Round Vänern Race 1999

Efter några vilodagar var det dags för nästa äventyr, Round Vänern Race 1999, en tävling kors och tvärs över Vänern med högtidlig incheckning i Säffle söndagen den 18 juli.

Bengt och jag skulle ta en vecka på oss att segla båten till Åmål där Roland och Stefan skulle mönstra på. Dåligt väder försenade emellertid starten och vi kom inte iväg förrän på torsdagen, och det i ett så blåsiga förhållanden att vi valde att gå norrut till Kalvöarna istället för att försöka slå oss ut vid Island. Under kvällen fick vi sällskap av Leif Dehlens Banner 30:a från Sjötorp, också han var på väg mot Åmål.

Även fredagen bjöd på en hård sydväst och vi valde att gå ut via Kilmarssund för att få lite landlä för de värsta vågorna. Det var första gången jag seglat den vägen - sundet är smalt, spännande, vackert och grunt (0,7 m står det på sjökortet, men vid det här laget var det fortfarande gott om vatten i Vänern). Vi klarade oss genom utan problem, men jag tyckte det var väl grund på sina ställen. Efteråt visade det sig att prickarna hade suttit fel och att flera båtar, bland dem Torsöseglaren Karl-Axel Ramberg, hade gått på stenarna!

Utanför Brommö mötte vi rejäla vågor, det blåste med 10-12 m/s och med revad stor och stormfock kämpade vi oss fram mot Värmlandsnäs där vi fick ny landlä på vägen söderut till Lurö Bösshamn där vi hittade en plats vid klipporna tillsammans med ett 20-tal andra båtar. Bengt ville gärna titta på kyrkorutinen - han hade just börjat läsa Jan Guillos nya serie böcker från korsriddartiden - medan jag satsade på glass vid Luröbryggan.

Via Lurö- och Millesviks skärgårdar tog vi oss fram mot Åmål dit vi anlände vid 15-tiden på lördag, tämligen mörbultade. Här väntade Roland med min bil, som Bengt körde hem. Vi hade fått en perfekt plats vid gästbryggan och här låg "Katja" bra över natten. Inte heller Åmåls pizza var något vidare, godis och glass desto bättre.

Intill oss vid bryggan låg en stor motorbåt inblåst sedan flera dagar av svår dyning ute vid Fogdens fyr. Men den skepparen var nog alltför försiktig, hans varningar hindrade inte oss från att nästa morgon ge oss ut mot gamla och nya vågor - incheckning väntade vid bibliotekskajen i Säffle. Halvvägs blandades blåsten med regn och dimma, men med gemensamma krafter hittade vi via Galten och Duse Udde in till kanalen och motoriserade upp till Säffle där vi slussade och fick en bra plats vid bibliotekskajen, dvs i den övre hamnbassängen. Massor av båtar, festligt värre, uteserveringar och vikingadagar men med regn i luften.

Regnet hade försvunnit till måndag morgon då vi i sista ögonblicket hann ned till vår start. Fast inte gick det särskilt bra, under sydlig vind gjorde vi ett långt krysslag mot Dalslandssidan med dålig fart och dålig höjd. Så småningom började vi få ordning på grejerna och förbi Warbergs Klasgrund gick vi riktigt bra - men vid det laget hade vinden avtagit och snart behagade den att helt försvinna. Det hela slutade med att dagen avblåstes och att vi fick gå för motor ned till Bösshamn, Lidköpingsseglarnas trevliga utehamn där Stefan lagade godomligt god mat - han är lärare på hotell- och restaurangprogrammet i Skövde och har sin givna plats ombord.

Tisdagen började med åska, strax före starten sprakade det rejält i molnen och just då var vi glada över att inte ha den högsta masten. Starten var utflyttad till Taveludden eftersom vindarna, trots ovädret, var svaga och sydliga - nu var det för första gången på tävling läge för spinnakersegling! Nå, det gick bra, vi fick upp spinnakern utan minsta problem och gled sakta över startlinjen med kurs rakt norrut.

Som vi velade fram och tillbaka blev det ingen lysande tvälingsdag, vi blev 22:a av 46 startande i breddklassen, men vi var ändå nöjda efter att ha klarat av en riktigt hård avslutning in mot Liljedal med mycket kraftig vind där Roland genomförde en snygg gippmanöver. Att vi vid prisutdelningen erövrade ett presentkort värt 2 800 kr hos Viktig Line var grädde på moset, efter lite eftertanke donerade jag det till mina gastar.

Onsdagen bjöd på tävlingens kortaste etapp, ett sprintrace på bara 15 sjömil till Skoghall. Vindarna var på nytt hårda och eftersom vi inte vågade sätta spinnakern blev vi frånseglade under det långa benet från Åsnegrundet. De sista minuterna in mot Skoghall blev dramatiska, vi var sex båtar som slogs om placeringar ända in över mållinjen vid Mörudden. En Mamba 31 trängde sig före, men Roland gav sig inte och vi tog resten, bland dem Jaan Wäärt och Håkan Sandberg som haft problem med sin spinnaker. Det här gav oss en 24:e plats bland 49 startande och vi var, efter omständigheterna, nöjda.

Den hårda vinden fortsatte på torsdagen, vinden tjöt i masterna inne i Sörviken. Flera båtar valde att avstå från att starta, så icke vi. På sekunden 09.30.00 gick vi över startlinjen och det skall sägas, det här blev en riktig holmgång! De första minuterna hade vi lite lä innanför öarna och lyckades kryssa oss ut genom det 20 m smala utloppet ut mot Skoghalls Svartskär utan att gå på grund - det fanns andra som råkade ut för den nesan.

Vid det här laget var vi först i spåret och med liten genua och revad stor bar det av söderut mot Brommösund - i allt kraftigare vind och i allt större vågor. Jag insåg snart att det var dags för stövlar, men innan jag fått på dem slog den första stora vågen över båten och sedan blev det bara värre. Jag och Stefan balanserade timme efter timme på ruffkanten som motvikt och blev allt blötare medan Katja med grace plöjde genom vågorna, ibland med halva pullpiten under vatten - det var tur att jag tejpat igen luckan över förpiken före start. "Katja" imponerade stort och gick som på räls, det var bara i ett par extrema vågor som hon slog igenom - en gång så mycket att vi lättade från rufftaket!

Vi hade, delvis av misstag, valt en lite ostligare kurs än de andra och hade tur med att vinden vred mot väst (just som prognosen utlovat). Vid Brommösund hade vi en enda båt före oss, en Compis 30 som skulle komma att ta hem totalsegern i tävlingsklassen. Efter oss följe ett pärlband med segel, en grann syn både för esteten och tävlaren. Ute på Nakarn fick vi släppa ytterligare några båtar ur tävlingsklassen före oss, bland andra Karl-Axel Rambergs fina Ballad och Leif Dehléns Banner 30, men vi höll stånd mot båtarna i vår klass. Helt oväntat började vinden avta, vi slog ut revet och med stelfrusna fingrar lyckades jag byta genua, den stora skulle komma att behövas på den sista biten in mot Mariestad.

Race.gif (548038 bytes)
Brommösund. Fortfarande håller vi undan!

Familjesegling? Knappast, här togs inga fångar, alla kämpade med näbbar och klor för sin placering. I den trånga leden mot Mariestad rådde, minst sagt, trängsel med spinnakrar och spirade segel i en salig blandning - mitt i röran kom dessutom Flamingo 40:a "Caroline" vaggande från sida till sida.

Till slut fick vi släppa förbi Mamba 31:an "Enorm" och Dixie 32:an "Barcalo", men vi kämpade oss i mål före Arne Johanssons fina Maxi 87 och knep en tredjeplats i breddklassen. Inte illa för en lättvindsbåt som Accenten?

Vi det här laget var besättningen uttröttad och inför en prognos med rejäl västvind avstod vi från det sista benet mot målet i Åmål - vi hade redan bevisat för oss själva att vi kan.

Vithall

Ännu återstod några veckor av sommarlovet och av sommaren 1999, den som skulle bli en av de finaste i mannaminne. Någon Danmarkssemester blev det ju inte, däremot ett efterlängtat besök på Vithall. Vithall är en ö mitt i Lurö skärgård där det står en liten stuga, ett hem för flera generationer fiskare och fyrvaktare som levt under enkla förhållanden.

Besöket kom under några lata dagar med Riita. Högtryck, svaga vindar, god mat och varmt i vattnet. Vi hade övernattat vid Lindökroken och sedan seglat till Årans hamn på Djurö där vi utforskat öarna med jollen - och där vi lyckats förstöra ett hofällbart fiskespö.

Vattnet låg som ett salsgolv när vi dagen därpå gick för motor västerut mot Lurö skärgård, via Förholmen och Trädgårdsholmarna mot Vithall. Före den röda pricken vid Södragrund svängde vi styrbord och smög in mot klipporna en liten bit ifrån de gamla bryggresterna.

Stugan flyttades till Vithall från Djurö 1822 och var bebodd fram till 1959 då syskonparet Matilda och Gustaf lämnade ön, först Gustaf och sedan Matilda. Stugan är renoverad och i samma skick som för 40 år sedan, gräset var nyslått och inne i stugan rådde stillhet. Porslin och möbler fanns bevarade som det en gång såg ut, i taket hängde fotogenlampan och på byrån stod den gamla kristallmottagaren, den enda moderna bekvämligheten. På bordet låg gästboken och skålen där man betalar för vykorten. Lugnet inne i stugan kontrasterade mot den brännande solen och de ilska "blinningarna" utanför.

Vi lämnade ön för att under lugn och ro inmundiga vår smörgås och försökte därefter leta oss in till södra ändan av Norra Hökön från väster. Det gick inget vidare, efter att ekolodet visat 1,4-1,5 m under i flera kabellängder svek modet och vi vände ut igen och fortsatte mot söder, ned mot Kinnekulle. Vinden friskade i och vi siktade mot Hällekis eller Råbäck. Men inte, vinden vred oss tillbaka mot väster och kvällen slutade i Bösshamn.

Dagen därpå försvann vinden helt och hållet och vi tvingades ta till motorn för att komma hem till Mariestad innan kvällen blev alltför sen. Det här var en synnerligen trevlig utflykt.

Dags att köpa ny genua

Det fina sommarvädret bestod långt in på hösten, Gertrud följde med på en segling bakvägen runt Torsö och så var det dags för höstens tävlingar. Först Sparbanksregatten i Sjötorp och sedan Torsö Runt.

I Sparbanksregatten fick vi, för första gången, uppleva hur Jan Sundbergs Dixie 27 höll oss stången. Hur vi än bar oss åt klarade vi inte att segla ifrån honom, tyvärtom, Dixien var rent av en hårsmån snabbare - tills dess att far och son gjorde sitt misstag och vi kunde smita förbi. Banan gick i krokar utanför Sjötorp och vi gick, tämligen missnöjda, i mål som 7:e båt av 19 startande, före Sundberg men 30 sekunder efter Håkan Sandström. Under flera år har vi vant oss vid att ha de bästa seglen och den snabbaste båten i klassen, men nu har alla tävlare bytt upp sig och bara en sak återstod att göra - att betsälla en tävlingsgenua. Sagt och gjort, leverans till våren.

I Torsö Runt skulle vi för första gången segla i spinnakerklassen och det blev ett intressant äventyr. Starten gick som vanligt norr om Torsöbron och i sydliga vindar satte vi vår spinnaker och gled, efter en tämligen försiktig start, iväg norrut. Resan gick riktigt bra och i höjd med Kalvöarna gick jag förut för att förbereda genuan inför bytet av kurs.

Vinden hade stadigt ökat och nu ökade den ytterligare och vred samtidigt mot väster. Roland, som hade gjort misstaget att låsa fast gajern på läsidan, hann inte med att släppa efter på spinnakern. "Katja" snodde snabbt och obehärskat mot babord och visade sedan upp en praktfull omkullslagning mot styrbord. Det gick så snabbt att ingen av oss hann med att reagera, jag märkte bara en snabb rörelse och att jag blev blöt om fötterna. Lyckligtvis ramlade ingen överbord - Sundberg i grannbåten svor efteråt på att masten doppade i vattnet.

Efter en bråkdels sekund reste sig "Katja", Roland fick loss tampen och hon fortsatte som om ingenting hade hänt. "En liten varning bara, grabbar". Helt odramatiskt kunde vi byta spinnakern mot genuan och fortsätta västerut. Tyvärr valde vi, återigen, ett dåligt spår - vi gick någonstans mittemellan land och hav och det var inte särskilt lyckat. Framme vid Brommösund hade vi förlorat fem minuter på Sundberg och de minuterna lyckades vi inte hämta in trots att vi kämpade väl under resten av resan. I mål var vi 8:e båt av 19 anmälda i klassen. Hyfsat, men vi var fortfarande missnöjda.

Höstfunderingar

Liksom under tidigare år tog säsongen slut i och med Torsö Runt fast det dröjde en månad, till den 25 oktober, innan vi lyfte upp "Katja" på hennes vagn och först den 4 november körde vi henne till vinterförvaret i Tidan.

Lite oro hade jag känt under de senaste veckorna, vid backning hade det skramlat å det vådligaste från propellerna och jag fruktade det värsta. Lättnaden var stor när det visade sig att skramlet kom från en lös offeranod på propelleraxeln.

1999 bjöd på ett 20-tal övernattningar, en hel del tävlingsframgångar samt på ett helt underbart sommarväder med mycket sol och bad. Dock blev det något mindre distans, ....... sjömil, jämfört med fjolårets 1 226.

Dags att fundera på framtiden, vad blir nästa steg? Ja, den största delen av vintern kommer jag att tillägna "Kitalita", först i vår blir det åter tid över till "Katja". Förhoppningsvis är det inte SÅ mycket att göra utöver olja, grönsåpa, polish och vax. Fast om man tänker efter så läcker skylight mer vatten än någonsin och kylskåpet är lika ynkligt som förut.

Och så skall väl kölen finslipas (igen), autopiloterna lagas, en trilskande ryggdyna fästas, den losskramlade lanternan popnitas, kompassen ses över och nya (dyra) beslag för spinnakersegling monteras. En batterimeter, en ny livboj och en ankarolina står också på önskelistan, kanske skall jag också låna Jokerns vindgenerator? Till sommaren kanske det blir besök i både Danmark och Norge.

S/Y Kitalita

Trots att tiden var begränsad och mycket annat kom emellan tog renoveringen av "Kitalita" fart under senhösten. I slutet av oktober var babord sida på köl och skrovundersida nästan färdiga och jag hade börjat ta bort bottenfärgen - ett jättejobb som kommer att ta sin tid. Förpikens nya mahognygarnering fick ett otal lager lack och mycket arbete lades på den taklist som skall täcka skarven mellan takmattan i förpiken och glasfiberväven i förpikens tak.

Under hösten började jag också riva ut allting i toaletten; skåp, stol med slangar, genomföringar (mässingen i den gamla "avloppsledningen" var praktiskt taget genomkorroderad!), ventiler och septitank. Hålet för septitankens ventilation försvann liksom hålet efter Wallasskorstenen, till rufftaket gjöt jag gjutit ett lock med äkta halkmönster!

Under vintern monterade jag in nya bottengenomföringar och nya kulventiler, satte glasfiberväv i taket och monterade en ny toalettstol med diffussionssäkra slangar. Mot skrovsidan skall det bli en brädgång och ett nytt skåp och runt toalettstolen en låda med små luckor så att man når ventiler samt en värmefläkt.

I november hade förstörelsen spridit sig till salongen, till att börja med under britsarna där stuvutrymmet håller på att ta slut. På styrbordssidan skall inte bara septitank, en värmefläkt och ett antal batterier sitta utan också en rostfri vattentank på drygt 60 liter. Ytterligare en vattentank, den här gången på ett 100-tal liter, skall ta upp hälften av utrymmet under babords britsar.

Varför jag jobbar med "KItalita"? Ja, innan jag dör skall jag göra något spännande, på det att livet inte bara har bestått av arbete, En långsegling lockar härvidlag, en resa till värme och solsken. "Kitalita" skall vara klar inom fem år och vid det laget har Sara tagit studenten och studerar förmodligen vid någon högskola. Då skulle det sitta bra med ett sabbatsår, kanske en resa till Medelhavet eller Västindien. Och sedan?

Robert Axelsson
Accent 104

 

http://www.kitalita.se