1993-1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

1998 - Året utan sommar

Under 1998 skulle vi utvidga reviret och målet var självklart: Västkusten! Till att börja med planerade jag och min dotter Sara att delta i Kryssarklubbens eskader, det skulle komma att bli ungefär samma gäng som reste till Vättern 1997. Men tidpunkten var tyvärr fel, avresan gick från Trollhättan den 17 juli och det kolliderade med Saras födelsedag. "Katja" kom inte iväg till Bohuslän förrän i början av augusti - å andra sidan var det en perfekt tidpunkt för den som vill slippa den värsta trängseln.

Också under den här vintern fanns det en hel del att göra på "Katja". Sprickorna i kölsvinet var värst. De hade funnits länge, grunden hade förmodligen lagts redan i en dålig konstruktion eller möjligen i ett slarvigt varvsarbete. Under förra sommarens många timmar med motorgång hade sprickorna blivit större och större, nu hade stativet till bordet och spantet som håller propelleraxeln skakat loss. Motmedlet bestod av polyesterplast, remsor av tunn glasfibermatta samt värme från en kupévärmare.

Efter julen tog vårrustningen fart på allvar. Den illaluktande heltäckningsmattan låg sedan länge i en sopcontainer och ersattes nu av en prydlig våtrumsmatta. Nya inplastade sjökort, en finslipad köl, ett sprillans nytt storsegel på 12,7 kvm med två genomgående lattor längst upp, en spinnakerstrumpa och en 50 liters vattensäck placerad i stuvningsutrymmet i aktern kompletterade bilden.

Tyvärr förmörknades bilden av att min seglarkompis, Roland Landenmark, drabbades av lymfkörtelcancer. Han kämpade hårt under våren med operationer, cellgifter och strålbehandling och hans mål var klart: Att bli frisk och kunna segla igen! Och han vann över sjukdomen, redan i maj var vi åter med och tävlade.

Sjösättning med vattenläcka och ny stor

Våren kom på en kort visit i mitten av februari, men sedan återvände vintern på nytt - om och om igen. Inte förrän i mitten av april gav snön upp. Vårvärmen dröjde, men helgen efter påsk kunde jag ändå avsluta vinteröversynen på "Katja" med ytterligare ett lager kopparglänsande VC17. Roland var inlagd på Sahlgrenska för strålbehandling, men hans pappa hjälpte gärna till och på onsdag eftermiddag den 22 april var "Katja" framme på hamnplan i Mariestad.

Morgonen därpå, en dag tidigare än i fjol, lade Karl-Axel Ramberg försiktigt ned henne i vattnet med mobilkranen. Den här gången slapp vi snöbyarna, de täta molnen nöjde sig med att bjuda på ett lätt duggregn. Som vanligt startade motorn på första försöket och åter var vi första segelbåt vid D-bryggan. På fredag kväll mastade jag på och på söndagen var "Katja" ute på en liten premiärtur, tur- och retur Torsöbron, i regn och blåst.

Nästa vecka hjälpte Peter Gustavsson till med att trimma riggen, vi satte på det nya storseglet och i en trevlig 1:a majsegling visade "Katja" att hon blivit, om möjligt, ännu piggare än förut. Allt skulle ha varit perfekt om hon inte plötsligt visat upp en annan, elakare, sida: Den gamla Wallasvärmaren gav upp utan att ens ge en sista suck, det årsgamla ekolodet slutade fungera, motorn läckte återigen olja och, värst av allt, den envisa vattenläckan blev akut.

Till den odugliga pirat-Wallasen fanns inga reservdelar så den ersattes av en bärbar "Heat Pal". Ekolodet skickades på reparation medan oljeläckan berodde på att jag dragit av (!) en skruv till ojlefiltret i samband med vinterns rengöring. Än värre var det som sagt med vattnet, det strilade in rakt genom skrovet, ungefär i höjd med propellerhylsan. Här visade sig plasten vara extremt tunn och tidens tand hand till slut grävt ett millimeterstort hål där vattnet nu letade sig in. Ett lätt tryck av tummen stoppade rännilen, det påminde mig om legenden som den holländske pojken som stoppade en läcka i damm med ett finger.

Under en minnesvärd tisdagkväll proppade Niclas och jag in trästickor i hålet och täckte det sedan med "gelcoat filler", det enda tvåkomponentspackel som fanns till hands. Och över alla under; vår provisoriska tätning fungerade! Morgonen därpå var kölvinet torrt för första gången sedan jag köpte "Katja". Vår hemsnickrade lagning täcktes snabbt med några lager glasfiber innan jag lättad fortsatte till jobbet.

Vårtävlingar

Säsongens första tävling, vårseglingen, avgjordes den 16 maj och hade lockat ett tjugotal båtar till Mariestad varav nio i klassen "utan spinnaker". För ett år sedan låg molnen tunga och bjöd på duggregn, i år strålade solen från en klarblå himmel. Men vindarna var ännu lättare än i fjol och alltför ofta guppade vi omkring i breda stiltjebälten. "Katja" visade gott gry, men efter ett par felaktiga vägval slutade vi besvikna på en 3:e plats sammanlagt efter två delseglingar. Vår evige trätobroder, Håkan Sandström, vann före Svante Kling i en Mistingette.

1-torso.gif (95899 bytes)
På väg till Sjötorp, passage under 
Torsöbron. Foto: Roland Landenmark.

Två veckor senare tog vi revansch i "Baltic Race" från Sjötorp. Också här sken solen från en klarblå himmel och vindarna var nästan lika nyckfulla. På plats fanns alla de kända namnen och här slogs man på blodigt allvar. Med sitt nya storsegel gjorde "Katja" fantastiskt bra ifrån sig på kryssen, långa perioder kunde vi hänga med Peter Gustavsson och team "Bråkmakargatan" i hans 806:a med kevlarsegel - det var av honom jag köpt de nya Albatrosseglen. I vår klass, LYS utan spinnaker, tog en annan 806:a hem segern, men vi var 2:a och slog till och med "Bråkmakargatan" sammanlagt! Nu återstår det att få ordning på länsen också, det lär visst finns något som heter "kick". Det får vi undersöka.

Till Åmål

Våren och försommaren -98 bjöd på flera trevliga seglardagar. Redan den 1 maj var Sara och jag ut till Lindökroken på en dagstur och 14 dagar senare tog vi en långtur via Årnäs, Djurö och Brommö. Seglingen från Djurö till Lindökroken stannar länge kvar i minnet, med 5 knops gled vi i en hel timme över helt smult vatten - vinden höll sig ett par meter över den kalla vattenytan och det var först mot kvällen som den kröp ned och rev upp små vågor.

Den 5 juni, samma dag som vi sparkade ut årets studenter från skolan i Tibro, gav jag och Gertrud (en seglarvän och inget annat) oss iväg till Sjötorp för att ta ut "Katja" på årets första långsegling. Förberedelserna tog sin tid och inte minst bytet från det nya storseglet till det gamla måste ha roat åskådarna. Nåväl, vi blev kvar i hamnen över natten, käkade jordgubbar och njöt av en solig försommar som snart skulle omvandlas av en evig serie lågtryck. Tidigt på lördag morgon satte vi kurs västerut. I god vind for vi förbi Kalvöarna, nordspetsen på Djurö och Stånguddens fyr på södra Lurö innan vi sakta gled in till Stenstaka, total distans 33 DM. Den sköna morgonsolen hade ersatts av en gråmulen himmel, men vädret tillät ändå en långpromenad runt Lurö innan vi invigde den nya grillplatsen med en delikat supé bestående av karré, foliegrillad lökpotatis och banan med choklad och punsch - en succé i repris.

Söndag morgon visade fortsatta tecken på den väderförsämring som skulle komma att prägla hela sommaren, molnen hängde dystra och regntunga över oss. Inte blev humöret bättre av att huvudströmbrytaren krånglade och av att vi, dvs jag, ouppmärksamt tog en babordsprick på fel sida och skrapade av lite av mitt mödosamt anbringade spackel på några stenar.

Resan norrut genom Lurös arkipelag förbättrade humöret högst avsevärt; i tur och ordning passerade vi Stora Bratt, Ingvarsholmen, Norra Hökön, Vithall med den fina minnesstugan, Aspholmen med sina bryggor och Gunnarsholmen. En god räksmörgås och Millesviks skärgård gjorde läget ännu bättre, så vacker och så spännande vår natur kan vara! Mot eftermiddagen kom regnet, först ett lätt duggregn som ökade till rena skyfallet när vi närmade oss Duse Udde utanför Säffle. Den sista biten av dagens 45 DM fick vi gå för motor sedan vinden avtagit och nu längtade vi intensivt till gästhamnens varma bastu. Men vi var för tidigt ute, bastun skulle sättas på först på måndagen! Med "Heat Pal"-värmaren fick vi bort det mesta av fukten ur båten, men natten var ändå rätt kylslagen.

Måndag morgon mötte oss med låga, tjocka moln. Och inte nog med det, vinden hade ökat kraftigt och låg dessutom på från sydväst, rakt i vår färdväg. Redan från start revade vi storseglet och satte genua 2, men när vi kom ut ur lä bakom Kvinnholmen insåg vi, att vi ändå förde för mycket segel. Den gamla stormfocken kom åter till användning och burna av vindar på 8-10 m/s gick båten som ett spjut genom de höga vågorna. Det dröjde bara ett par timmar innan vi tagit oss de 9 distasminuterna till Åmål, slutmålet för vår resa.

"Alltid något", påstås fan ha sagt när han fick syn på Åmål. Området har utåldriga anor, men sina stadsprivilegier fick Åmål av Drottning Kristina först år 1643. Efter att upprepade gånger ha plundrats av norrmännen fick staden på 1800-talet möjlighet till fredliga aktiviteter och blev så småningom ett centrum för handel och sjöfart. Det största genombrottet fick Åmål år 1879 när Bergslagens Järnvägar förmåddes att förlägga sina reparationsverkstäder till staden. Idag är det här en trevlig småstad där ett helt kvarter av gamla träbyggnader överlevt flera stora stadsbränder, den svåraste år 1846. Vågmästargården är rent av en av Sveriges bäst bevarade byggnader från 1700-talet, här lär blivande kung Fredrik I ha vårdats för en skottskada han fått i en skärmytsling med norrmännen.

I Åmål träffade vi familjen Hans och Ilse Hamm från Malente i Tyskland. De hade just hämtat sin nya Comfortina 35 "Turbo Lumme" från varvet och eftersom vi var de första gästerna ombord firades köpet med ett par flaskor vitt vin av god årgång. Hans var nybliven pensionär och paret hade satsat 280 000 DM av pengarna från den sålda tandläkarpraktiken i sin nya båt. De hade i 20 år seglat längs Kroatiens kust med en trailerburen segelbåt, men tröttnat på Medelhavet och tänkte nu hålla sig till Östersjön, gärna i svenska farvatten.

Det regntunga molnen fortsatte att driva in från sydväst, men eftersom väderprognosen påstod att tisdag eftermiddag skulle bjuda på ett tillfälligt uppehållsväder, beslöt vi att passa på att gå tillbaka över Dalbosjön mot civiliserade trakter. Vi stuvade båten för hård sjö, tankade vatten samt 9,2 liter diesel och startade vid 12-tiden med Navens fyr i Ekens skärgård som mål. Den kraftiga vinden rev upp rejäla vågor rakt i fören på oss, men det löste vi genom att gå för motor ut till Fogdens fyr och sedan ned genom Tösse skärgård. Så när som på en ensam segelbåt låg bryggorna på Svegön och Sandön öde och det klandrade vi ingen för.

Överseglingen gick överraskande bra, farten var god och sånär som på ett 10-tal grader kunde vi hålla rätt kurs mot Naven. Något uppehåll i regnandet märkte vi emellertid aldrig av, under hela resan strilade det över oss, mer eller mindre. Sikten var usel och bara ett par sjömil från Naven kom vi dessutom in i ett otrevligt dimbälte. Tack vare vår GPS och en frisk waypointabell kom vi ändå rakt på den första angöringspricken och vid 1830-tiden kunde vi gå in i Ekens skärgård. En dryg timme senare gled vi in på en ledig plats i Spikens gästhamn efter en mycket givande segling på drygt 44 DM.

Spiken har det mesta, Läckö slott, rökt lax och sik inte att förglömma, och här blev vi kvar en extra dag. I Spiken rådde "tysktid" och av sex gästbåtar bar hälften tysk flagg. En av dem, en 40 fots specialritad stålbåt, bjöd på snaps efter laxen och påstod med bestämdhet att Sveriges skärgård var den finaste som fanns, Medelhavet hade inget annat än mistral och stiltje att bjuda på medan Karibien med sina naturhamnar och vindskiften var en synnerligen osäker plats att vistas på. Vår mygg var inga problem och dåligt väder var bara en extra krydda. Jo, så kan man också se på det.

På torsdagen tog vi oss vidare västerut över Kinneviken. Nu hade vinden mojnat och solen brände åter våra ansikten, den mesta delen av den 22 DM långa resan fick vi gå för motor. En god pizza i hamnen och VM i fotboll i klubbhuset gav omväxling, men det var med vemod vi studerade solnedgången över hamnen. Nu skulle det dröja minst två veckor innan det var dags för nästa segling.

Först ensamsegling, sedan Karlstad

Den andra sommarlovsveckan tillbringade jag i London tillsammans med Sara och hennes kompis Sofia, en mycket lyckad inledning på ett projekt där vi skall besöka en europeisk huvudstad per år. Hemma i Sverige fortsatte vädret att vara uselt. Nå, ännu så länge gjorde det inget - under årets treje sommarlovsvecka var jag nämligen bjuden till Lanzarote på en semestervecka av en burgen kompis.

Efter de här intensiva veckorna tog det några dagar innan jag, huset och blommorna var återställda. Hela tiden fortsatte vädret att vara kallt och lågtrycksbetonat med fronter som passerade Sverige varannan dag med glimtar av sol däremellan, framförallt ute på fritt vatten där man slipper termiken. "Katja" passerade 10 000 DM under en trevlig dagssegling till "spiltorna" på Brommö tillsammans med Gertrud. I gästhamnen är det väl sörjt med cyklar att låna och på den här sidan av Brommö finns massor av trevliga små torp att titta på. En andelsförening har till och med köpt den gamla arbetarlängan och håller på att modernisera lägenheterna.

Efter ett par regndagar satte jag Sara på tåget. Hon skulle åka till sin storebror i Stockholm och jag passade naturligtvis på att ge mig ut på Vänern igen, den här gången på egen hand. Tyvärr fortsatte vädret att konstra, lömska lågtryck stod i en ändlös kö över England. Årets korta sommar inträffade mellan tisdag och torsdag i fruntimmersveckan, mycket passande just under de dagar som "Vänerland Round Vänern Race" seglades - en succétävling med ett 70-tal båtar och ett prisbord värt 120 000 kr! Ett av etappmålen var i Mariestad där TV:s sommarprogram väntade. Nästa år skall jag se till att vara med, i år var "Katja" anmäld, men jag blev i sista ögonblicket utan besättning.

Väl tillbaka från Stockholm följde Gertrud med på en veckosegling mot Karlstad och samma kväll som Frankrike besegrade Brasilien med 3-0 i VM-finalen lade vi till på Nabben, Karlstads utehamn, efter en jobbig segling tvärs över Värmlandssjön. Vinden hade blåst med 7-8 m/s och vågorna var typiska för Vänern, dvs helt utan varje sig ordning eller reda.

Nästa morgon fortsatte vi mot den Inre Hamnen i Karlstad och lyckades passa broöppningen med en kvart tillgodo. Här, mitt inne i storstaden, granne med strandrestauranger och Löfbergs kafferosteri, fick vi ligga helt ostörda - inte en enda båt kom in på hela dygnet! Jo, visst regnade och blåste det, men vad har hänt med det svenska båtfolket?

Efter en stillsam natt fortsatte vi västerut i hård vind. Mot kvällen, ungefär samtidigt som vi gick genom kanalen vid Åsundsön, mojnade vinden och den sista biten in till Liljedal fick vi gå för motor. Här var det lika vackert som för två år sedan med gott om smultron bland grundstenarna efter glasbruket.

Också på onsdag morgon svek vinden. Väderrapporten pratade om regnskurar och 8-12 m/s, men utanför Linljedal låg Vänern spegelblank och vi fick gå för motor i 2,5 timme innan vi mötte först regnskurar och sedan allt kraftigare vind. Snart fick vi reva storseglet och sätta stormfocken, vid det laget hade det blivit något av en vana, och norr om Djurö fann vi oss mitt i riktigt hårt väder - Naven rapporterade en medelvind på 12 m/s och nere på Nakarn rådde kuling, 15 m/s. "Katja" gick mjukt genom de höga vågorna och tog väldigt lite vatten över sig trots hård kryss och var så välbalanserad, att det gick att styra med fingertopparna. Hur ofta har vi inte drivit henne för hårt med för mycket segel uppe!

Västkusten

Mot slutet av sommarlovet samlade vi oss, Bengt Franzén och jag, inför årets stora utflykt; två veckor på Västkusten. Torsdag morgon den 30 juli, efter en dags försening på grund av ett ovanligt kraftigt sommarregn, gav vi oss iväg på en resa som skulle komma att ge oss massor av erfarenheter, intryck och rutin.

Det är till exempel långt till Västkusten. Från Mariestad tar det, om man har vindfarna med sig och seglar utan stress, ett och ett halvt dygn till Vänersborg. Dalbergså, en före detta utskeppninggshamn för säd på Dalslandssidan, ligger bra till för övernattning. Läget är, minst sagt, idylliskt med växande service, cyklar att låna, lanthandel några kilometer bortåt vägen, hällristningar och de gräsbeväxta ruinerna av en 1400-talsborg.

Ytterligare en halv dag går åt innan man passerat alla broar och slussar i Trollhättan. Eftersom vattnet rinner ut och kommer in i slussarna underifrån, brukar man slippa de virvlar som gör slussarna i Göta Kanal så slängiga. Nedåt gick det mjukt och fint och vi klarade oss med en lång tamp och en båtshake. På vägen hem hade vi behövt två båtshakar, vi hade bara en och knäckte istället ett levangskaft när slussvakten drog på ordentligt och vi skulle försöka hålla fast "Katja" när hon for fram och tillbaka som en barkbåt.


Åkersvass. Katja i mitten.

Den enkla gästhamnen vid Åkersvass, precis vid inloppet nedströms till de gamla slussarna, eller den trånga gästhamnen i Lilla Edet duger som natthamnar, men man skall inte missa Kungälv med den gamnla stadsdelen och Bohus Fästning, en stor sevärdhet. Hamnen har egentligen bara två gästplatser, men det brukar fanns lediga grönmarkerade platser att använda. Närmaste granne till hamnen är för övrigt dansrestaurangen Fars Hatt.

Från Kungälv kan man, om man har en mast under 12 meter och förflyttar sig på en vardag, välja genvägen genom Nore älv och därmed slippa den långa, men i och för sig intressanta, passagen genom Göteborgs hamn. Men ändå, det är först på det tredje eller fjärde dygnet som man är ute i saltvatten och i en helt främmande skärgård.

Sten och åter sten så långt ögat når, monumental brist på träd och grönt gräs. Massor med fiskelägen och hus, öar som Åstol och Klädesholmarna tycks bestå av enbart en hamnbassäng kantad av tät bebyggelse, samt, naturligtvis, massor av båtar även i augusti - de flesta av dem segelbåtar. Det är som att färdas längs en riksväg, helt annorluda jämfört med rymliga Vänern. I hamnarna trängs båtarna, men samtidigt tycks man ha begränsad kontakt med grannbåten vid bryggan - åtminstone upplevde vi livet så vid de två tillfällen vi var inblåsta i Ellös och i Mollösund. Kanske är det annorlunda i naturhamnarna, men bristen på septitank och hårt väder tillät oss inte några sådana excesser.


Mollösund

Augustivädret bjöd nämligen på kulingvarningar och kraftig västvind mest varje dag och vi fick uppleva inte bara trängsel utan också en ny slags segling, transportseglingen. På kusten gick de flesta av båtarna med halvt utrullad genua och puttrande motor - det var få som verkligen var ute och seglade. Fast man kan ju förstå skepparna, det lutar inte så mycket för hustrun och livet blir definitivt bekvämare.

Det seglingsbara området är visserligen långt, men det är smalt och även om man väljer en inre farled, måste man på ett par ställen klara öppet vatten och rak motvind. Genom trånga Kråksundsgapet slog vi oss till exempel energiskt fram mot vågor och vindbyar på upp mot 15 m/s, men i utloppet från Ellösfjorden och norr om Hjärterösund fick också vi ta motorn till hjälp.

Det går egentligen inte alls att jämföra Vänern med Västkusten. Här blir det lite enformigt med alla steniga kobbar, å andra sidan finns det partier som är oerhört vackra; Rörö, där vi stannade för en natt, Kyrkesund, Mollösund, området runt Marstrand för att nämna några. Och visst har de gamla fiskelägena sin charm, i Mollösund lade ända in 40-talet den som ville bygga ett hus ut bräder som markerade grunden och om ingen protesterade inom 14 dagar var det fritt fram att sätta igång, det där med stadsplanering och byggnadslov hade man inte så mycket till övers för.

Idag har samhället 400 åretruntboende och desto fler sommargäster, ett oansenligt hus i hamnen såldes nyligen för 1,8 miljoner kr. Från utsiktplatsen högt ovan husen kan man se sjöarna bryta milsvida omkring och vid entrén till kyrkogården kan läsa iskriptionen: "Tänk på döden". Jag förstår de som vänder tillbaka hit år efter år, men egentligen trivs jag nog lika bra i Vänern med dess sötvatten och friska grönska.

En lärdom, som man helst kunde varit utan, var att se upp i Göta Älv. Vid järnvägsbron i Göteborg höll vi på att bli av med masten när bron plötsligt började svänga mot oss! Det tog ett par sekunder innan vi ens fattade vad som höll på att hända och sedan fanns det inte tid att bromsa och vända, det hängde på sekunder att vi hann igenom. Vi hade snällt väntat på att M/S Vänerland skulle få gå före, men när hon via sin VHF rapporterade att hon var igenom stängde brovakten - antagligen av ren vana - mitt i vår väg och före båtar som väntade på andra sidan.

Nå, efter 14 dagar och 400 DM var vi tämligen oskadda tillbaka i Mariestad. Resa tillbaka? Gärna och varför inte fortsätta till det norska Sörlandet eller till Danmark? Mariestadsklubben eskader till Holland vore väl att gapa över ett alldeles för stort stycke? Sånär som på ett trasigt aktre fäste till babord mantåg och lite rostränder klarade "Katja" mötet med Västerhavet alldeles utmärkt, allt som återstår är någon form av bäddmadrass så att man slipper bli så ledbruten.

Hösttävlingar

Så närmade vi oss oundvikligen hösten. Dagarna blev kortare, regnen fortsatte och skolan började. Efter den lång seglingen till Västkusten ägnade jag mig åt min dotter och jag stod därför över den första hösttävlingen, Skebergaköret. Helgen därpå, lördagen den 22 augusti, var det dags för Sjötorpsregattan. Och det skall sägas direkt: Det blev verkligen ingen succè. Ingenting stämde, så vi glömmer det här evenemanget så snabbt som möjligt.

Lördagen den 29 augusti kom vår revansch. 1998 års Torsö runt hade lockat nästan 150 båtar varav 20 i vår grupp. Exakt klockan 0810 fanns vi på plats strax norr om Torsöbron och fick en fin start. Vinden, 5-6 m/s, kom rakt från norr och inbjöd till en ivrig kryss upp förbi Marpilen, vi tappade som väntat mot de snabbare båtarna, men höll jämn takt med Håkan Sandström trots en misslyckad utflykt mot Sjötorp. Ett dåligt slag norr om Torsö, vid Plejbådan, kostade ytterligare ett par minuter, men därefter seglade vi sammanbitet och med stor koncentration mot Brommö, genom sundet och söderut. På Nakarn avtog vinden, men vi fick ett bra spår och knappade in på båtarna framför.

Bakom oss höll Håkan Sandström ett avstånd på hundratalet meter, men så hade han också tvättat botten på sin IF före tävlingen. Ytterligare ett par hundra meter bakom oss närmade sig en välputsad Vega som gick otroligt fint på slören. Åter inne på Mariestadsfjärden friskade vinden i och vi fick en chans att sakta glida ifrån Sandström. Vid sista märket, efter drygt 6 timmars segling, hade vi ett försprång på 4 min och 10 sekunder efter att Håkan tvingats göra ett sista slag precis före nordpricken vid Mittskär - nu fanns det inte marginal för några misstag!

Kanske hade vi rent av en chans att ta någon av båtarna före oss? Två Cumulus, en Möre 30 och Mistinguetten hade redan gått i mål, men så hade de också LYS-tal på 1,03 till 1,05 mot våra 1,00. Men, vad händer? Jo, vinden dör fullständigt och en förtvivlad besättning ser chansen till en medaljplats försvinna. I knappa 2 knop segade vi oss mot mål medan gänget bakom oss kom närmare och närmare. Inga böner hjälpte, vinden vägrade friska i och bara sakta, sakta gled vi över mållinjen. Som förhäxade stirrade vi på klockan - och över alla under: Vi klarade Håkan med 30 sekunders marginal och tog en 6:e plats efter att Oliver Granat i Vegan smitit förbi tack vare sitt låga LYS-tal. Segrade i klassen gjorde Knut Evers från Karlstad i en Cumulus.

14 dagar senare var det dags för säsongens sista tävling, Höstseglingen, en "omvänd LYS-tävling - först i mål vinner". Roland tvingades prioritera familjen, men Gertrud och jag gav oss med gott mod ut på egen hand. Prognosen talade om 4-8 m/s och klockan 09.59.16 gick vi över startlinjen, bara 10 sekunder efter idelatiden. Tre minuter före oss hade vi Jaan Wäärt och Håkan Sandberg i Wäärts renskrubbade IF - nästa år skall jag lyfta "Katja" och tvätta av henne till hösten. Nio minuter efter oss kom ett koppel med spinnakerbåtar, bland dem en Dixie 27 med Jan och Sven Sundberg, en f.d. segelflygare som det var en glädje att återse och åter tampas med.

Den första halvtimmen gick perfekt, vi kom ikapp Sandberg/Wäärt och seglade i högsta fart mot Island i väster, porten till Storvänern. Loggen pendlade mot 7 knop i SSV vind och antingen avtog vinden bakom oss eller också drog vi stadigt ifrån hela startfältet!

Vi rundade den röda pricken söder om Island bara några meter efter IF-båten och spirade snabbt ut genuan till babord för att fånga varje vindpust under det långa benet mot Brommö i norr. Ty nu avtag vinden och snart fann vi oss stilla glidande fram medan spinnakerbåtarna sakta, sakta närmade sig bakifrån. Otroligt, inne på Marisetadsfjärden hade det blåst riktigt friskt, men den enda som rörde sig här ute på fritt vatten var en rullande dyning som härjade med segel och bom.

Efter ett par timmars deprimerande gungning hade hela startfältet tryckts ihop och havet fylldes av båtar - tävligen hade lockat ett drygt 30-tal deltagare. Så började vattnet att krusas utanför oss. Som enda båt slog vi utåt, bort från målet. Ett perfekt drag, ett par minuter senare kunde vi slå tillbaka på rätt kurs - nu med bättre höjd och högre fart än hela gänget! Vid nordpricken uppe vid Bromma var vi sjätte båt med häng på resten.

Tyvärr hade vinden under tiden passat på att vrida till rakt nordlig - spinnakterbåtarna kunde återigen hissa sina ballonger och åtskilliga hårda ord yttrades över livets orättvisor. Inte blev det bättre av att vinden återigen dog ut igen - klockan närmade sig fyra, skulle vi överhuvutaget hinna tillbaka innan det blev mörkt?

Åter inne på Mariestadsfjärden kämpade vi oss tillbaka österut mellan grund och prickar. Det sista benet in mot Mariestad formade sig till en kamp mot klockan, kl 1800 skulle tävlingen blåsas av. Retfullt enkelt gled Sundbergs Dixie förbi med sin svart/gula spinnaker välfylld, men det hjälpte honom inte. Ingen av oss nådde fram till målbojarna i tid, ett öde som vi delade med drygt halva startfältet - det här var första gången vi blivit diskvalificerade i en tävling. Nå, vi hade ju flera bra ursäkter för vår oplacering: Fel vindtabell och taskiga vindar.

Vinterfunderingar

Höstvädret var tämligen dystert, den enda fina helgen var jag hemma i Dalarna på besök. Höstseglingen blev årets sista resa med "Katja" och redan lördagen den 3 oktober avslutade vi seglingssäsongen med att masta av. Den 9:e lyfte vi upp henne på hennes vagn och den 16 oktober körde vi henne i kvällsmörker till vinterförvaret i Tidan. 1998 bjöd på ett 30-tal övernattningar, en hel del tävlingsframgångar och 1 226 sjömil, årsrekord för både mig och "Katja". Det blev en regnig och blåsig, men ändå helt underbar sommar trots att varken vattnet i Vänern eller på Västkusten var badbart - inte ett enda dopp blev det.

Vad händer med "Katja" i vinter, utöver grönsåpa, polish och vax? Ja, hon skulle må bra av en bättre madrass i förpiken, en skylight som inte läcker vatten och ett kylskåp som gör skäl för namnet - förhoppningsvis blir nästa sommar lite varmare än årets. Och så var det den där spinnakerstrumpan, den fick vi aldrig upp under sommaren...

Robert Axeksson
Accent 104

 

http://www.kitalita.se