1993-1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

1997 - Till Vättern

Vintern 1996-97 blev kortare än någonsin. Tiden tycks gå allt snabbare ju äldre man blir och det är väl inget att undra över. När man är 10 år betyder ännu ett år en ökning av livet med 10%, när man är 50 år gammal betyder ännu ett år bara 2%. Dagarna är upptagna med allehanda aktiviteter och tiden bara rinner iväg.

"Katja" fick, om möjligt, ännu mera omsorg den här vintern. En bok- och TV-hylla ersatte sittplatsen bredvid pentryt och så klädde vi om mantågen, den gamla plasten höll på att spricka i tusentals fragment och såg anskrämlig ut. Hjälp fanns på nära håll, hos firman Newtech i Lidköping. Allt som behövdes var en vass kniv till att rensa stålvajrarna från plastrester. De rena vajrarna kläddes med den nya plastslangen och sedan att värmdes alltihopa 8-10 minuter i ugnen i 125 grader. Fast det gäller att se upp; alltför kort tid krymper inte plasten nog mycket, för lång tid gör beslagen så varma att plasten spricker runt dem.

Det viktigaste jobbet var en totalrenovering av länspumpen och en genomgång av ett kärvande backslagsreglage medan en ommålning av kölen och botten var det i särklass mest arbets- och penningkrävande. Tiden hade gjort kölen både ojämn och rostig och dessutom var passningen i framkanten dålig. Som gammal segelflygare insåg man ju snabbt, att det här knappast var bra för den laminära strömningen.

Efter en brutal och tidsödande blästring av gammal färg och rost plockades gamla kunskaper om spackel och vattenslippapper fram. Ett tält av byggplast runt kölen skyddade grannbåtarna medan ett värmelement gav tillräckligt med temperatur för härdningen. Närmast järnet lade jag ett lager Hempel Light Primer, därefter plastspackel i flera omgångar och utanpå spacklet sex nya lager primer med lite vattenslipning emellan plus två lager bottenfärg, den här gången VC17. Den som tycker att köpspackel blir för dyrt kan man fördel tillverka eget genom att blanda båtplast med t.ex. nikt eller "mikroballonger" till lämplig konsistens.

Av bara farten åkte bottenfärgen på skrovet med, International AF-färglösare (av den gamla och mest miljöovänliga sorten) gjorde susen på det tjocka lagret av åldrad, klackelererad hård och mjuk färg i en oskön blandning. Hempel Gelcoat Cleaner ordnade ny lyster till den missfärgade vattenlinjen och så fick skrovet fem lager Gelshield under den nya bottenfärgen. Jobbet tog både tid och pengar, men noggranheten lönade sig och resultatet skulle visa sig bli alldeles utmärkt. Peter Norlin uppskattar själv att en bra köl betyder både högre höjd på kryssen och 0,2-0,3 knops högre fart i lättvind.

Sjösättning och vårtävlingar

Under senvintern besannades mina värsta farhågor. Försöket att få ordning på mitt och Ullas förhållande hade misslyckats. I april beslutade sig Ulla för att bryta upp vilket var en lättnad för oss båda. Nå, jag behöll radhuset och båten medan Ulla tog pengarna och flyttade till en lägenhet inte långt ifrån vårt gamla residens. Sara, 12 år gammal i juli, tog vår separation med stort lugn och deklarerade att hon i fortsättningen skulle dela sin tid mellan oss. Segling var väl inget huvudintresse, men hon tänkte i alla fall följa med på en del av resorna till sommaren och så blev det.

Inger från Västerås var inte längre aktuell, hon hade hittat en annan man redan under förra sommaren, men kompisarna var villiga att ta Ullas plats och själv hade jag åtskilligt mer av erfarenhet i bagaget än förra året. Det var alltså med stor förväntan jag såg fram mot sommarerns övningar. Fast först kompletterades räddningsutrustningen med en vantsax, en brandfilt, en Rescue Sling och ett livbojsljus - man är ju dödlig.

Hamnen i Mariestad blev isfri redan i början av mars men kall vårluft gjorde, att det dröjde till långt in i april innan folk på allvar började vårfeja sina båtar - de sista kom faktiskt inte i vattnet förrän en bra bit in i juni. "Katja" var betydligt snabbare, redan den tredje helgen i april lånade Roland och jag en traktor och bogserade henne till Mariestad och några dagar senare, torsdag kväll den 24 april, hissade den eminente kranföraren Karl-Axel Ramberg upp Accenten och lät den hänga i mobilkranen över natten.

Meningen var, att jag skulle få tillräckligt med tid på mig att göra färdigt bottenjobbet innan vi lade henne i vattnet. Föga anade vi att kvällen och natten skulle bli en riktig rysare med minusgrader och snöstorm! Snön slutade falla först framåt morgonkvisten så jag fick möta soluppgången med slipmaskin, primer, färg och värmepistol i hösta hugg.


Ruskväder! Katja väntar på sjösättningen.

Jodå, jag hann få allt klart och klockan åtta på fredag morgon släppte vi ned henne i hennes rätta element. Motorn gick igång på första försöket och på lördagen hjälpte Ulf och Bengt till att få masten på plats, nu med rätt trimmning - drygt 3 mm töjning per meter på toppvanten. Vi var första segelbåt i vattnet längs hela vår brygga - av hundratals hamnplatser var bara en handfull fyllda.

Premiär den 1 maj

Ännu den 1 maj var vi ensamma vid bryggan. Nu hade vi fått en liten föraning av vårvärme och tillsammans med Ulf och hans litauiska Sauli seglade jag ut på årets första seglats. Solen sken, vinden var stadig från väst och "Katja" visade sig från sin allra bästa sida, snabb och lättmanövrerad; vinterns arbete hade givit resultat. Lunch, grillad lax med kokt potatis och en läcker purjolökssås, intogs i Lindökroken på Brommö vid en nästan folktom grillplats. Löven hade just börjat slå ut, de första blommorna blommade - det var en fantastisk dag att börja våren på.

Våren bjöd på ett stabilt men kyligt flöde av frisk kalluft från norr, den första sommarvärmen dröjde ända till sommarlovet i början av juni. Kylan var väl inte särskilt rolig, men vi fick ändå flera dagar med trevlig segling - man fick ju klä sig efter vad naturen bjöd. Småresor gick till klipporna på Onsös ostsida med en ny värsting från Tibro, Robert Holmberg, och till Årnäs med Sylvia, en lärarkollega från Tibro som bjöd på paté med goda såser, sallad, kokpotatis och grillad karré - vid det här laget hade jag (äntligen) separerat från min ex-sambo.

Lyckade vårtävlingar

Lördag den 17 maj, på Norges nationaldag, i duggregn och i svaga vindar avverkades den första bantävlingen i Mariestad, Vårseglingen. Och kan man tänka sig: "Katja", Ulf, Roland och jag skötte oss så bra, att vi vann den första delseglingen klart och kom tvåa i den andra, bara sekunder efter Thomas Kulldin i en Shipman 28. Vår orutin kompenserades av en välbalanserad båt och lättrimmade segel, länge kommer vi att minnas när vi sakta drog ifrån en stilig Omega 34.

Nästa tävlingsuppgift, Baltic Race i Sjötorp, bjöd på tre korta läns/kryss-seglingar. Den första gick oerhört bra och vi tog återigen hem en seger i klassen utan spinnaker, nästa segling gick hyfsat medan den tredje sämre efter att det börjat blåsa ordentligt, så mycket att vi fick reva storseglet. Alldeles tydligt går "Katja" bäst när det blåser måttligt, sammanlagd segrare i klassen blev Omega 34:an som därmed tog revansch - men klassegern var inte långt borta, några sekunders bättre tid i den andra deltävlingen hade räckt!

Stenstaka

Efter skolavslutningen följde flera sköna dagar på Vänern, bland annat en vacker segling på 60 distansminuter ut till Stenstaka på Lurö med en övernattning i Lindökroken och en övernattning i Årans hamn på Djurö.

Stenstaka, med den enda bofasta befolkningen på Djurö, Sune och Marianne Westerberg, bjöd på en sommarvarm idyll. Här träffade vi på en tysk familj som valt att dra sig tillbaka efter ett hårt och framgångsrikt arbetsliv, de hade sin motorbåt i Sunnanå hamn utanför Mellerud och njöt av livet - skidåkning på vintern, båtliv på sommaren. Ja, visst blir man avundsjuk.

Efter en segling tillbaka mot Mariestad över en lugn vattenyta, men med vind i seglen för 4 knops fart, hann jag lagom tillbaka innan optiker Bäckman i Tibro stängde butiken, en omgång nya glasögon och infärgning av de gamla behövdes inför nästa seglingsäventyr - det största dittills.

Ett besök på Itacka

Tankarna på Medelhavet var nämligen starkare än någonsin tidigare. En vinterkväll hade Svenska Kryssarklubbens eminente ambassadör Ebbe Gustavsson besökt Mariestad och till vackra bilder berättat om sina resor på kanalerna till Medelhavet och längs Turkiets kuster. Vilka äventyr, vad vackert och vilken skillnad mot vanliga chartermiljöer!

På segelbåtsmässan i Globen träffade jag Christer Eriksson från Helios Marine. Han organiserade en familjeeskader från Lefkas i Grekland där tre platser i följebåten reducerades till bara två efter att Ulla och jag beslutat att gå skilda vägar. Nå, jag behöll radhuset och, naturligtvis, båten medan Ulla tog pengarna och flyttade till en lägenhet inte långt ifrån vårt gamla residens. Sara, 12 år gammal i juli, tog vår separation med stort lugn och deklarerade att hon i fortsättningen skulle dela sin tid mellan oss och till Grekland följde hon gärna med. Resan kostade exakt 11 460 kr för en vecka inklusive flygbiljett och Ullas avbokningskostnader och var värd vartenda öre. Här fanns allt man kunde drömma om:

  • Naturhamnar med månsken och fiskehamnar där vi lade till rakt in i tavernor.
  • Gröna och höga öar med klart och fint vatten.
  • Värme, sol och bad - om det var för långt till en badvik hängde vi ut en fender efter båten. Det är lite speciellt att simma med 200 meter vatten under sig...

Resan gav mängder av erfarenhet. Bavaria 350:an kändes dubbelt så stor som Accenten, men den var hyfsad att segla med och efter en vecka hade vi lärt oss att klara av henne på egen hand - förutsatt att det inte blåste alltför hårt. Svårast är att backa in till sin hamnplats samtidigt som stävankaret skall läggas ut. Hit vill jag gärna komma tillbaka, gärna under egen köl!

Solig succé på Vättern

Efter ett par veckors vila blandad med kortare seglingar, bland annat en trevlig tur med segelflygande kompisen Gunnar Karlsson och hans Katarina, var det dags för nästa äventyr: Kryssarklubbens eskadersegling under temat "Vättern från norr till söder". För mig, som dittills bara färdats på Vänern (och Medelhavet!), innebar projektet inte bara möten med nya platser och nya människor utan också bekantskap med ett spännande innanhav, läs bara vad skalden Bo Bergman från Hjo skrivit:

"Du lidelsernas sjö som har en kvinnas nycker. Som kan ömsa färg och temperatur många gånger om på dagen - medelhavsblå och skumvit och grön av ilska, inbjudande på ytan och med iskalla underströmmar som kändes som de skulle klippa av benen i badet."

Nio båtar samlades till start i Sjötorp måndagen den 7 juli. Med mig följde Sara och en f.d. "värsting", Gabriel Rörgren. Gabriel hade äntligen börjat få ordning på sitt trassliga liv, jobbade hos en plåtslagare i Lidköping och hade flera gånger ringt och frågat om inte han fick följa med ut och segla under sommaren. Det fick han och på köpet fick Gabriel, och alla vi andra, en upplevelse för livet. Vänerkretsens tredje eskader blev en solig succé och bjöd två minnesvärda veckor på Göta Kanal och i Vättern.

Men låt oss börja berättelsen med att hylla de kvinnor som följde med på resan, Maria på Amity (även kallad "Klädstrecket", båten alltså), Charlotta på vindsnabba Grace, Birgit på rymliga Sarola, Barbara på Cocobello, Sonia på Very Good, Gunilla på Soraya och Mia på "träbåten" Safir II, familjen Albinssons ögonsten. Dessa fantastiska kvinnor som stöttade sina män, ordnade mat, tvättade, såg efter sina och andras barn och däremellan styrde och skötte ordningen på sin båt - visst var de fantastiska!

Att det här var en familjeeskader märktes i att man kunde summera 13 barn och ungdomar i åldrar från 3 år och uppåt. Då har jag räknat med Gabriel, som passade väl in i gänget - här fick han fritt utlopp för både fantasi och hjälpsamhet. Att han vann fisketävlingen i vallgraven i Vadstena gjorde liksom inte saken sämre...

Eie Bengtsson från Mellerud ledde projektet med mild hand och fick se sin planering stämma till 100%, från Sjötorp gick resan via Göta Kanal till Karlsborg där vi svängde till babord och följde land tills vi så småningom kom till Gränna och Visingsö där eskadern avslutades. Vädergudarna bjöd för det mesta på svaga vindar och strålande solsken och inte en enda dag fick vi regn på oss. I norra Vättern uppmätte vi rent av så badvänliga vattentemperaturer som 20oC.

Missöden slapp vi förstås ändå inte, min "Katja" lämnade spår av sin nyspacklade köl på några stenar vid Medevi brygga, Amity och Safir II gick stillsamt på grund i kanalen medan Very Good hittade en sten i Hajstorp där den inte borde vara, så stor att Sonia kastades överbord och tappade sina glasögon. Några dagar senare, i Vadstena, tvingades hon och Ingemar lämna sällskapet för att söka upp en optiker hemma i Skövde.

Resan genom kanalen gick ändå tämligen smärtfritt, de flesta båtarna hade gjort resan flera gånger tidigare - erfarenhet och rutin fanns det gott om. I Lyrestad stannade vi för ett besök i kanalmagasinets museum, i Hajstorp övernattade vi och fick lyssna till kyrklig musik och i vår nästa natthamn, Forsvik, gjorde vi ett guidat besök i Forsviks imponerande Industriminne där det i närmare 600 år har malts mjöl, sågats brädor och smitts järn. Det är här i Forsvik som en grupp entusiaster bygger Eric Nordevall II, en replika av den hjulångare som 1856 förliste utanför Vadstena.

Norra Vättern

Bron i Karlsborg passerades vid 11-tiden på torsdagen och i svaga vindar sattes kursen mot norr och Ombo öar som bara de visade sig vara värda hela resan - en litet område med höga, skogsklädda och närmast trolska öar i bästa John Bauer anda. Vi fick plats bredvid varandra på den branta och djupa sydvästsidan av Aspön där vi på kvällen beundrade en vacker solnedgång och frossade i grillspett, nybakad paj från Amity med blåbär samt grillade bananer - naturligtvis med både choklad och punsch.

Nästa dag fortsatte resan genom sundet mellan Stora och Lilla Röknen upp mot den örika skärgården längst upp i Vätter - ett område som inte oväntat vimlade av motor- och segelbåtar. Efter lite letande hittade vi in till bra platser på ostsidan av Stora Hjortholmen där vi badade, jagade myror, knöt valknopar och där vi avverkade den första ronden i en barkbåtstävling.

I programmet fanns inte tid för ett besök i Askersund, men på lördag förmiddag rundade vi i alla fall Tjuvaholmen innan vi satte segel och vände söderut mot öppet vatten och mot Medevi brygga där samtliga lyckades hitta en plats. Några tyckte att besöket i lätt bedagade Medevi Brunn med sin 1700-talsmiljö, brunnsorkester, avsmakning av brunnsvatten och kvällens "grötlunk" var en av resans höjdpunkter. Andra nöjde sig med glass och minigolf.

Vidare mot söder

Nu hade vi på allvar lämnat naturhamnarna och öarna och vände söderut mot civiliserade trakter; städer och gästhamnar. Först Motala, där kanalens östgötadel mynnar ut. I den skandalomsusade östgötametropolen intog vi gemensam pizza och här besökte vi ett intressant och välfyllt motormuseum där gamla radioapparater och bilar väckte minnen från barndomen - här fanns allt från Lloyd till Rolls Royce.


Ombo öar

Någon sen kväll på stadshotellet blev det däremot inte, redan tidigt nästa morgon var det dags för att styra mot nästa mål, Vadstena. Navigationen in till gästhamnen var enkel: "Håll till babord i vallgraven när du kommer fram till slottet". Det fungerade och tack vare den tidiga ankomsten fick vi alla plats, ty här är det högt tryck och trångt om saligheten. Det här måste vara en av de häftigaste småbåtshamnarna i hela världen, var annars kan man ankra som närmaste granne med ett slott och ha både ett äkta kloster, butiker och ölbåt inom gångavstånd?

Nästa etapp ledde förbi det mytomspunna Omberg med sina berömda grottor, några stannade rent av och rodde med jolle in i Rödgavels grotta där, enligt sägnen, drottning Ommas tårar bildar det "regn" som ständigt faller från taket och som med tiden blivit väldiga floder. Där har vi förklaringen till Vätterns oroliga natur: "Vätterns vatten är så lättrörligt, för det består av tårevatten."

Dagens mål var Hästholmen, ett litet samhälle som bär på minnen från fornstora dar. Under 1300-talet låg här en köpstad och på klippön Husbacken, som numera är en udde, fanns en borg där en av Albrekt av Mecklenburgs tyska fogdar residerade. Av borgen återstår ingenting och på dess plats hittar man idag en fyr. Hästholmens stad hade en båt i sitt sigill och sjöfarten har mycket riktigt spelat en betydelsefull roll i ortens historia. Från slutet av 1800-talet och fram till 1959 upprätthölls t.ex. en daglig ångbåtsförbindelse med Hjo. Mest känd är platsen kanske ändå för att det var här som den överlastade ångaren Per Brahe så tragiskt förliste år 1918.

Så närmade sig resans slutmål, Gränna, päronen, polkagrisarna och luftballongernas hemstad, samt Visingsö dit vi, vist nog, reste med färja - redan Grännas hamn var skvalpig nog av all färjetrafik. Visingsö var en angenäm bekantskap med Visingsborgs slottsruin, Tempelgården, Kumlaby kyrka med det avhuggna tornet, en fin örtagård och en trevlig resa med remmarlag - färden gick i lugnt tempo och gav tillfällen att njuta av både dofter, blommor och pittoreska hus.

På kvällen den 17 juli samlades vi så till tipspromenad och diverse aktiviteter innan vi avslutade eskadern med en trevlig grillmiddag där Barbara på Cocobello överraskade med sina chokladdoppade jordgubbar. Ja, se den resan skulle jag, Sara och Gabriel gärna göra om - det är bara att tacka Eie och Kryssarklubben och vänta på nästa års eskader och nya spännande mål.

En blåsig hemresa

Nu var vi alltså i Vättern. Skulle vi fortsätta österut? Nej, tyvärr, inte den här gången. Den påtänkta besättningen, Ulf alltså, hade fått problem - visst är det hemskt när ens arbete lägger i hinder i vägen för en rik fritid? Samtidgt drabbades Östersjön av en algblomming utan like. Nej, det var bäst att dra sig hemåt mot det rena vattnet i Vänern.

Färden hem från Gränna blev rätt spännande. Under de sista dagarna på eskadern hade vinden ökat och på torsdag kväll talade prognosen om att vinden skulle öka ytterligare på fredagen. Samtidigt mojnade det runt Gränna och vi beslutade oss för en nattsegling direkt till Karlsborg på det att vi skulle hinna före det dåliga vädret och därmed komma hem i tid till Saras 12-årsdag.

Kl 22.45 gled vi ut från hamnen, satte segel och styrde mot norr längs Vätterns östsida. Sjögången hade dämpats och vi fick en behagling resa medan solen gick ned, fyrarna blinkade och fullmånen glittrade över vattnet.

Efter nästan tre timmar passerades Omberg och kursen ändrades till 349 grader, mot en brytpunkt 1 DM rakt öster om Karlsborg angöring. Ungefär samtidigt började vinden tjuta allt hårdare i riggen och vågorna blev allt större när vi lämnade skyddet bakom Omberg och kom ut i den nordostliga vinden.

Ju närmare Karlsborg vi kom, desto mer ökade vinden och "Katja" ålade sig fram under allt livligare rörelser, det var tur att jag hade redan från början hade satt focken och inte den stora allvädersgenuan. Loggen pendlade glatt mellan 6 och 7 knop och båten skötte sig utmärkt trots att vi tidvis förde väl mycket segel. Det var bara mot slutet vi blev lite blöta om baken - ja, inte Gabriel förstås, han sov gott under sitt täcke...

I soluppgången rundade vi Vanäs udde och dundrade, med vinden rakt akterifrån, in mot Karlsborg. Nu var det dags att väcka Gabriel och tillsammans fick vi ned seglen. Medelvinden låg vid det här laget klart över 10 m/s och hela resan, 33 DM, hade tagit bara 5 tim 45 min vilket gav en medelfart på drygt 5,7 knop.

Inte förrän kl 09 skulle Rödesundsbron öppnas in i Bottensjön, så vi fick ta skydd från den häftiga sjögången långt in i kanalen, bredvid en stor tysk motorbåt, medan vi skaffade oss några timmars orolig sömn. På förmiddagen kunde vi äntligen lägga båten i gästhamnen och ta bussen hem till Skövde för några dagars kombinerad vila och födelsedagsfirande.

Resten av eskadern blev kvar i Gränna över natten. Sju av de åtta båtarna sökte sig tillbaka norrut på fredagen - "Grace" låg kvar och väntade ut bättre väder - och var och en hade sina äventyr i det labila och åskbenägna vädret. Det var tur att vi gick i tid, "Grace" fick vänta i två dagar på bättre väder. Vi samlade nya erfarenheter, båten klarar tuffa tag och befälhavaren har fått lära sig nyttan av att reva i tid.

Efter en extratur ut till Ombo öar tog så Bengt och jag hem "Katja" till Skövde, semesterveckan fick dock reduceras ett par dagar på grund av åska och kraftiga regn. Ingen av oss hade lust att ligga ute under sådana förutsättningar.

Hösttävlingar

Nu hade jag fått nog av segling för ett tag och, om vi räknar bort ett par dagsseglingar med kompisar, dröjde det ett par veckor innan det var dags för nästa omgång äventyr - hösttävlingarna. Först ut var Skebergasköret den 16 augusti, en klubbtävling med start utanför Mariestad och med mål vid utehamnen Skeberga tvärs över fjärden. Tävlingen blev tämligen odramatisk och genomfördes i måttliga vindar, vinden var stabil och låg dessutom så på, att det knappast var aktuellt med några större vägval - det var hela tiden den kortaste vägen till målet som gällde.

"Katja" skötte sig alldeles utmärkt och vi seglade riktigt bra även om ett par småmissar kostade någon minut. Två Trio 80 hade helt nya segel och gick ännu bättre, men vi var tredje båt i mål i vår klass. Vår evige konkurrent, Håkan Sandström, hade köpt nya segel till sin IF-båt och lyckades ta sig förbi på sitt lägre LYS-tal liksom minibåten New Star. Femma i klassen av 13 startande var inte så illa, inte heller en 14:e plats totalt av ett 30-tal startande. Vi slutade 9 sekunder efter Mats Snygg i en Fenix och 21 sekunder efter en Albin Delta. Nästa gång skall vi komma ihåg att slacka på storfallet på länsen.

Nästa lördag följde Sparbanksregattan i Sjötorp. Fjolårets tävling hade varit rena katastrofen med en sista plats som ett brev på posten. Men i år gick det bättre, en dålig start och en okoncentrerad början på första benet kostade oss någon minut, men sedan kämpade vi väl där vi stångade oss fram i den svåra sjön - vinden låg på från väster och norr om Kalvöarna, ute vid Plejbådan, var det gropigt värre.

Håkan Sandström blev som vanligt vår värste motståndare. Hela tiden höll han det försprång han skaffade sig i starten och dessutom syntes hans IF-båt ta bättre höjd än vad vi gjorde. Efteråt berättade han att han kämpat hårt för att hålla ordentlig buk i seglen under kryssen - båtarna gick väldigt tungt genom vågorna. Efter 4 timmars segling tog Håkan en 4:e och vi en 5:e plats av ett dussin båtar i klassen. Inte så illa. Vi var mer än nöjda.

Torsö Runt i stiltje och storm

Ytterligare en vecka senare följde nästa tävling, vårt tredje Torsö Runt. Tidigare år hade vi varit statister, men den här gången hade vi större hopp - med fog skulle det visa sig. Kl 0800 började de 154 båtarna att samlas till start, det enda som saknades var vinden. Inte en krusning syntes på vattnet och där skvalpade vi omkring de närmaste tre timmarna innan, plötsligt, en svag bris börjar blåsa från nordost och grupper av båtar släpps iväg med 10 minuters mellanrum. Vi gick iväg i andra startgruppen och kryssade ivrigt mot norr.

Under den närmaste halvtimmen höll vi vår position i mitten av vår grupp, men så avtog vinden samtidigt som den vred mot öster. Vi hade tur, låg på "rätt" kryssben, kunde dra nytta av vindvridningen och det hela slutade med att vi sakta kanade mot norr i 1,5 knops fart. Att "Katja" är en välpreparerad lättvindsbåt syntes tydligt, försiktigt gled vi genom fältet och plötsligt hade vi bara fyra båtar före oss; en Dixie 27 (LYS 1,00), en Fenix (1,04), en Nardus 92 (1,04) och en Mistinguette (1,03).

Vid Marpilen bytte vi kurs mot väst och vid Plejbådan började spinnakterbåtarna närma sig bakifrån, det fanns sammanlagt 9 startklasser med en ensam Tornado allra sist. Vi spirade våra segel och försökte hänga med så gott det gick i de svaga vindarna. Både "Katja" och Roland trivdes alldeles utmärkt och när vi, efter ett par timmars segling, närmade oss Brommö låg vi jämsides med Dixien och fem minuter före Håkan Sandberg samtidigt som avståndet till de andra tre båtarna före oss inte var alltför stort - en klasseger låg plötsligt inom räckhåll!

Augustivädret låg emellertid i beredskap för att spela oss ett sista spratt - på radion hade vi hört att åskväder och skyfall satt Falköping under vatten och den illasinnade kallfronten närmade sig nu från söder. Vi hann precis upptäcka att målet flyttats till Brommösund innan målbåtar och bojar försvann bakom en vägg av vatten, en spinnaker framför oss försvann upp i luften och hängde som en vimpel i båtens masttopp. Snabbt fick vi ned spirbom och genua innan regn och vindar kastade sig över "Katja" med våldsam kraft. Hon tvärstannade och det var med möda vi kunde korsa mållinjen. Dixie 27:an, som vi nyss dragit ifrån med ett 20-tal sekunder, stormade förbi visande halva sin köl och vi fick se klassegern gå upp i rök.

Nå, jag ångrar inte beslutet att ta ned vår fina genua även om det kostade oss en 2:a plats i klassen. Nu blev vi fyra, tog revansch på Mats Snygg i Fenixen med 44 sekunder och slog Håkan Sandström med en dryg minut, men vi hade ändå blivit slagna av en Missil II som med nya segel tog klasssegern på sitt låga lystal. Dixien blev 2:a och en Vega, som smugit upp bakom oss, blev trea i klassen.

Olja i kölsvinet!

Det mesta gick oss väl den här sommaren, men helt problemfri var den inte. Den värsta upplevelsen kom den septembermorgon då jag lyfte på durkarna för att kontrollera det vatten som jag misstänkte hade samlats i kölsvinet under Torsö Runt. Jodå, visst fanns där ett par liter vatten, men vad värre var: Vattnet var täckt av ett tjockt lager svart olja! Snabbt rev jag upp motorluckorna och vad ser jag, en massa olja har runnit ut! Vad har hänt???

Jo, gummihatten till vevhusets dräneringsrör hade lossnat och när vi på väg hem från Torsö Runt hade startat motorn för att snabbare komma hem i regnet hade motoroljan skvalpat så mycket fram och tillbaka, att den nått upp i röret och därefter kastats ut av trycket i vevhuset. Motorkunniga på båtvarvet i Sjötorp bekräftade misstanken och här beställde jag ett nytt lock till röret. Hoppas att problemet är över. Motorn svalde fyra deciliter motorolja innan den var fylld igen. Ett tips: Blöjor har god sugförmåga...

Tuffa takter

Efter ytterligare två veckor följde säsongens sista tävling: Höstseglingen - en tävling som blev någonting alldeles extra. Redan tidigt på morgonen visste vi att vindarna skulle bli starka, i prognosen pratades om 9-12 m/s och vid skepparmötet beslutades att tävla efter tiderna för vind över 8 m/s. Båtarna startade alltså efter "LYS-kompenserade" tider, den som var först i mål skulla vinna hela tävlingen.

Vi satte focken, revade storseglet och gick över startlinjen kl 09.50.49 som fjärde båt och det dröjde inte länge förrän vi fick bekänna färg. Redan efter en timme svepte en första häftig vindby över oss under en hård kryss - hagel yrde genom luften och masttoppen vibrerade så illa att Windexen lossade och flög iväg!

Starfältet spreds snabbt ut, hårdvindsbåtarna trivdes medan andra båtar avbröt tävlingen redan här. Vi kämpade vidare västerut, mot vinden, i en envig med en Albin 79. Trots sitt revade storsegel seglade "Katja" betydligt snabbare och högre i vinden men vi hade otur med vägvalen - när vinden vred befann vi oss ständigt på fel plats. När vi efter tre timmars segling närmade oss Nakarn och Storvänern låg vi ett 10-tal meter efter den andra båten och nu började det bli tufft på allvar. Väl ur lä bakom öarna närmade sig våghöjden 4 meter och i vindbyarna uppmättes 23 m/s, loggen pendlade över 10 knop (!) när vi med vinden snett bakifrån surfade över vågorna, GPS:en visade en medelfart runt 7 knop.

Två elaka vågor och en vindby slog en gång ned "Katja" så långt, att loggen slutade snurra och nog mycket vatten vällde över kanten på sittbrunnen för att vattenfylla Rolands stövlar - mina seglarskor var redan så genomblöta de kunde bli. "Katja" skötte sig bra, men det här var lite för mycket av det goda.

Vid det här laget hade startfältet glesats ut betänkligt, vi bedömde att bara ett drygt 10-tal båtar var kvar i leken av 34 anmälda. Ytterligare några båtar hade passerat oss och eftersom vi inte såg någon chans att nå en placering ens bland de 10 bästa, beslutade vi oss för att dra oss ur tävlingen innan vi gav oss ut på nästa ben, den tuffa kryssen ut på Vänern. Vi sökte istället lä i Brommösund och tog en smörgås innan vi för enbart revat storsegel surfade mot nordväst runt Torsö på det att vi skulle slippa gå söderut mot de höga vågorna på Nakarn. När det gick som bäst visade GPS:en en medelfart på 7,8 knop!

Norr om Kalvöarna hissade vi den gamla stormfocken och kämpade oss söderut mot Mariestad. Det drygt 20 år gamla seglet hade nog inte varit uppe ur sin säck på många år, hakarna kärvade så att vi fick använda tång för att öppna dem, men det fungerade överraskande bra och vi gjorde god fart mot en vind som var lika stark som någonsin tidigare, den vred dessutom mot söder. Nå, vi slapp i alla fall de stora vågorna och efter ett par timmar tog vi oss in i hemmahamnen. Under några lyckliga ögonblick mojnade vinden och vi lyckades lugnt och stilla ta oss in på vår plats, vindmätaren vid klubbhuset pendlade vid det laget runt 16 m/s.

Liksom i fjol blev Höstseglingen årets sista resa med "Katja" och snart var det dags för det oundvikliga slutet på en fantastisk seglingsäsong. Kvällen den 13 oktober mastade vi av i strilande regn och den 17:e lyfte vi upp "Katja" på sin vagn, körde henne till vinterförvaret i Tidan och summerade året: Ett 30-tal övernattningar, en fantastisk sommar, fina tävlingsframgångar, 980 sjömil och en massa goda minnen. Kan det bli bättre?

Nu återstår vinterförvaringen med en rad modifieringar och reparationer. Några gamla sprickor i kölsvinet måste plastas, heltäckningsmattan skall kastas ut, kylboxen måste isoleras bättre och den envisa vattenläckan skall på något sätt fixas - och snart är det vår igen och dags för nya mål, Västkusten kanske?

Robert Axeksson
Accent 104

 

http://www.kitalita.se