1993-1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

1996 - Norra Vänern

"Katjas" vinterförvaring i den gamla texttilfabriken blev behaglig. Trots att vintern var bister med veckor av både -10 och -20 grader utomhus, sjönk inomhustemperaturen aldrig under nollstrecket. En toalett, rinnande varmvatten och ett lysrör som hängde rakt ovanför båten gjorde gott. Till Tidan gick färden åtminstone en gång i veckan och här fick hon en rejäl vinteröversyn.

Gasolbehållaren flyttades ut från kajutan till aktern, det elektriska systemet fick nya ledningar, kompassen blev äntligen lagad, infästningen till mantågsstöttorna tätades, motorn fick en stor genomgång med nya och täta bränsleledningar, propelleraxeln en ny genomföring ā la Volvo och så installerades ett Navman ekolod samt en Lafayette VHF-radio - dyrt, men gôtt att ha till sommaren.

Att göra ett 47 mm stort hål i botten på båten för ekolodets givare var det största ingreppet och gav en del farhågor. Till god hjälp fanns Niclas Rubeck, nyligen hemkommen från Västindien, som ryckte in som rådgivare. Han tipsade också om ett bra Sea-Gripankare som passade i Vänern och så sålde han mig sin extrajolle alldeles för billigt. Niclas jobbade så hårt med min och andras båtar, att han knappt fick tid över att se över sin egen, en långfärdsutrustad Joker - den kom i sjön först i juni, lagom tills han själv reste till Stora Barriärrevet för att dyka tillsammans med bekanta som var ute på en segling jorden runt.

I mitten av april var "Katja" klar och den 29 april var det dags för sjösättning, bara en dryg vecka efter att isen släppt taget inne i Mariestads hamn - vintern var ju ovanligt seg och lång det här året. Nu fungerade motorn utan problem, å andra sidan läckte propelleraxeln som ett såll. Vi fick snabbt upp båten igen och först efter lite justeringar kunde hon äntligen stanna i sitt rätta element. Samtidigt upptäckte vi att länspumpen inte var av allra bästa kvalité...

Efter lite trixande hamnade masten på rätt plats och premiärturen gjordes en vecka senare, den 10 maj i hård vind. Att det var ett elände att ta sig in till kajplatsen i den skvalpiga västra hamnen skall vi helst inte tala om, förhoppningsvis fanns inte så många vittnen i den kalla blåsten.

Så skulle vinterns trista vardagsliv få sin omväxling, befrielsens timme randades - här skulle seglas. Och så blev det faktiskt, fast inte alls som jag hade tänkt det. Inger hade nämligen ställt ultimatum under vintern: Nu får du bestämma dig! Jag velade, men det gjorde inte Inger. Hon ringde till Ulla och berättade som det var. Katastrof, ilska, tårar och skam. Och jag svek Inger, Ulla ville försöka vända ont mot gott och ge vårt förhållande en ny chans. Jag tvekade igen, men hade egentligen inget val, vem är jag att gå emot den kvinna som är Saras mamma?

Under stor vånda avslutades förhållandet med Inger och den sommar började som skulle bli den sista för Ulla och mig. Det började med att våren bjöd på rekordkallt väder med regn och blåst var dag, i slutet på maj hade jag bara varit ute på fyra dagsseglingar. En gång på egen hand, en gång tillsammans med "värstingen" Gabriel och två gånger med en invandrargrabb från Tibro, Halil Aliou, som behövde miljöombyte efter allehanda stökigheter. Nå, han gillade inte att segla - det var roligare att hyra en häftig actionrulle, ju våldsammare desto bättre.

Vår första 24-timmarssegling

Av olika orsaker blev det inget av med tävlandet under våren, med ett lysande undantag: Kryssarklubbens 24-timmarssegling, en tävling som jag lyckades övertala min granne Roland att vara med i.

Vi startade kl 17 fredag kväll den 31 maj för att under 24 timmar samla så mycket distans som möjligt. Vinden var till att börja med sydlig och vi valde att dra iväg rakt västerut mot bojen vid Dagskär och länsade sedan undan mot norr, rakt över Storvänern med riktning mot Karlstad. Vid 23-tiden, i strålande månsken, rundade vi Tärnans fyr och vände tillbaka mot sydost för att gå upp mot Timmerdalsgrund som enligt beskrivningen skulle vara markerat med en lysboj. Det var det inte, det var en vanlig prick, men vi hittade den ändå tack vare vår GPS.

Taktiken var klar, nu skulle vi fortsätta tvärs över Vänern mot Värmlandsnäs och sedan avsluta tillbaka mot Mariestad, kanske via Djurö om vinden fortsatte att vrida mot väster. Men tyvärr, kylan var bitande, vinden låg stadigt runt 8-9 m/s och sjögången var obehaglig. Vi fick båda känning av sjösjuka och valde okoncentrerat att gå upp mot Torsö för att söka lite lä. Under några morgontimmar tappade vi 10-15 sjömil. Efter en stark återhämtning, som inkluderade en rundning av Torsö och Brommö, lyckades vi samla på oss 102 sjömil vilket räckte till en 5:e plats bland 8 startande. Retfullt, 116 sjömil hade räckt till totalseger.

Djurö igen

Under det första året med Katja hade Ulla inte hyst någon varmare kärlek för båtlivet. En tredagsutflykt till ett försommargrönt Djurö med både trevligheter och dråpligheter ändrade på hennes inställning (åtminstone för tillfället, vårt förhållande tog slut ett knappt år senare...).

Vi stack iväg just när skolan slutet för terminen och lyckades hitta en plats att förtöja direkt in till klipporna och kunde i lugn och ro utforska ön, en promenad till fyrvaktarbostaden tog andan ur oss - så vackert det är på ön!

Bada fick vi också göra, fast inte frivilligt. Sara ramlade i med kläderna på när hon skulle klättra ned från båten och själv tvingades jag dyka ned och reda ut en tross som snurrat in sig i propellern. För första gången hade vi tagit med oss den nyköpta jollen och naturligtvis glömde jag bort trossen när vi skulle starta motorn och gå ut ur hamnen.

Det var rent förbaskat kallt i vattnet, men trossen kom loss och efter lite velande fortsatte vi till Årnäs hamn där Ulla fann sig utmärkt väl tillrätta trots oväsen från fabriken som körde sena kvällsskift för att hinna med sin fjäderproduktion. Den fina klubbstugan, en fungerande Wallavärmare, grillspett, bruksmijön och den gamla slottsruinen föll väl ut och det var en lättad familefader som anlände hem efter de två första nätterna med Ulla på båten.

Tyska gäster på Nakarholmen

Under den tredje sommarlovsveckan återvände solen, om än lite tveksamt, och några av de tyska segelflygare från tyska Akaflieg Braunschweig som gästade Skövde följde med ut på seglingar. Den första turen var nog den allra bästa, den gick till Nakarholmen och det var med oförställd glädje som ungdomarna rodde runt med jollen, fiskade och slängde sig i det kalla vattnet för att bada näck. Att flyga vassa segelflygplan högt över marken var de vana vid, men att ensamma härska över en egen vik i Vänern var någonting helt nytt.

Samma vecka fick familjen en trivsam utflykt till Lindökroken. Det låga vattnet hade omvandlat sanstranden till en playa och eftersom solen sken och värmde det grunda vattnet gick det alldeles utmärkt att bada - åtminstone tyckte Sara och hennes kompis Sandra så. Om inte kvällen kommit hade de väl varit kvar där än.

Sandstranden på Brommö lockade också familjen Thoon, pappa Klaus, mamma Margaret och barnen Susanne och Johanna från Paderborn i Tyskland, brevvänner till Sara. De är stora sverigevänner och hade valt att resa runt i Sverige under sin semester och tillbringade en av veckorna i en stuga utanför Karlsborg. Efter den något bista inledningen på sommaren hade vädret vänt och solen strålade när vi passade på att visa vad Västergötland har att bjuda på. Gästernas entusiasm över vår svenska natur var inte att ta miste på.

Dit vinden bar

Sommarens stora höjdpunkt var Vänerkretsens eskadersegling runt Värmlandssjön med start på Djurö den 1 juli. Här tog initiativtagarna Eie Bengtsson från Mellerud och Bosse Hjelmqvist från Lidköping emot med cider, vin och läckra smörgåsar och hit kom Åke Engström med familj från Skoghall, Bo och Ewy Hasselblad från Lidköping och så vi, dvs jag själv, Sara och en lärarkollega från Göteborg, Daniel Karlsson i vår Accent. Den sjätte besättningen fick vi tyvärr aldrig se, Morris Gustavsson från Lidköping stoppades av ett trasigt expansionskärl och brist på hantverkare.

eskader.jpg (106483 bytes)
Eskadermedlemmarna vid starten på Djurö

Den första kvällen tillbringade vi på Djurö och det var här som en av deltagarna fick smeknamnet "Badmästaren". I hopptävlingen vid OS hade baklängesvolten över kanten på gummibåten givit högsta poäng. Nå, pinnbrödet var gott och grillspett med rödvin introducerades som lättlagad standardrätt under de kommande 10 dagarna.

Träpinnar köpes i varuhuset. Härpå träds, efter tycke och smak, små bitar av kött (lämpligen karré eller grytbitar), korvbitar, paprika, äpple, lök och/eller färska champinjoner. Köttet kan med fördel marineras i grillolja. Grillspetten grillas över kolbriketter tills köttbitarna är klara.

Väderutsikterna var inte de allra bästa när vi träffades till briefing på måndag morgon, vinden låg på bra och den första dagsetappen till Lindökroken tog bara 1 tim 20 minuter. Resten av dagen ägnades åt allehanda aktiviteter, min besättningsman samlade vackra, men tunga, stenar till sin trädgård och fick snabbt smeknamnet "Pettson". Tunnbrödsrulle och nya grillspett höll svälten borta.

Det var här på Lindökroken som eskadern drabbades av sin enda stora motgång. Bosse Hjelmqvists fru fick sorgebud och paret tvingades lämna eskadern tidigt på tisdag morgon. Vi andra väntade till kl 09 innan vi drog upp våra ankare. Nu hade vinden ökat ännu mer och vi mötte rejäla vågor när vi lämnade Brommö, utombordaren på Eies Expess befann sig för det mesta i luften så han kryssade sig ut genom den smala öppningen till viken - snyggt!

2 tim och 30 min senare var vi framme i Mariestad efter en blöt men tjusig seglats. Fast, det skall erkännas, inte hade jag givit mig ut på egen hand i den blåsten. Den hårda vinden gjorde att vi övernattade i hamnen, Pizzeria Luna gästades och en hamnfestival med Inger Nordström och Rhinestone Band i spetsen underhöll, så inte gick det någon nöd på oss.

På onsdag morgon vaknade vi till ett envist dropp från en läckande förpikslucka, det regnade kraftigt och för första gången fick vi skjuta på avresan. Vid 12-tiden hade regnet avtagit och vi seglade i lös formering till Sjötorp där "Pettson" lämnade min besättning tillsammans med sina stenar. Han ersattes av Ulla som mönstrat på redan i Mariestad inför sin första riktiga långsegling. Flintastek och minigolf höll humöret uppe, åtminstone på Sara - det här kvällen triumferade hon för första gången över mig i en ärlig match.

Efter ett moget, men kort, övervägande valde vi att fortsätta Vänern runt och i sydvästlig vind på 7-11 m/s gick resan mot norr. Ute vid Marpilen fick vi skjuts av vågor som tagit fart någonstans nere i Kinneviken och ett 30-tal sjömil avverkades med en medelfart på 5,3 knop, och det trots en bromsande jolle. Med Ulla vid rodret seglade vi på kurs 001 grader förbi Kilsudde till Långön, Kristinehamns utehamn. En fantastisk segling som gav Ulla mersmak och mig stor glädje.

Vid det här laget hade solen börjat titta fram och på kvällen fick vi en vacker långpromenad runt den steniga ön avslutad av grillad karré. Den här dagen var vi tämligen ensamma vid bryggan, men man kan förstå varför det är vanligare med trängsel.

Dagen därpå, fredagen, ägnades åt ett besök på Saxholmen i sundet till Ölmeviken där Ove Åstradsson guidade. Här har ett gäng arkeologer under fem år arbetat med att gräva fram en borganläggning från 1200-talet krönt av ett 20 meter högt stentorn, en s.k. kastal. Medan solen sken, myggorna surrade och den medhavda matsäcken förtärdes försökte vi att med fantasins hjälp föreställa oss hur platsen hade sett ut för 700-800 år sedan.

Vinden friskade åter i när vi morgonen därpå fortsatte mot väster. Varje dag bjöd på nya upplevelser och nya spännande äventyr. Den här dagen väntade en smal passage mellan Tormesön där kummel, tavlor och enslinjer klarades galant med hjälp av Saras skarpa ögon. Sedan var det bara att sätta segel och utan att behöva slå ett enda slag kunde vi passera Husholmarna, Ormöarna, Timmeröarna, Östra Söö och Sätersholmarna och nå fram till Nabben, Karlstadsbornas vackra utehamn. Barnen badade vid bryggan, 16-gradigt vatten tycktes inte bita på dem. Bo Hasselblad, som hade underhållit oss hela veckan med den ena historien värre än den andra, undrade förvånat om det var fel på termometern eller på dem. Vi äldre behövde ett besök i den vedeldade bastun innan vi vågade oss ned i vattnet.

Nu, äntligen, tycktes sommaren ha kommit och dagen därpå nöjde vi oss med att runda Hammarön för att gå in till Sörviken vid Skoghall, familjen Wilhelmssons hemmahamn där vi åt upp deras förråd av bullar och glass innan de skjutsade oss till affärerna för proviantering. På kvällen fortsatte vi ut till klubbens utehamn, Västra Söön, där mera bad och grillspett väntade. Numera hade spetten kompletterats med grillade bananer som fick en allt mer förfinad design, vad sägs om det här:

Lägg fullmogna bananer på grillen och vänd dem först då de mörkat på undersidan. Grilla andra sidan tills den börjar mörkna, skär sedan upp bananen på ovansidan, pressa ned några bitar mjölkchkolad och låt bananen ligga ytterligare en (liten) stund på grillen så att chokladen smälter. Spetsa med några droppar punch och ät med sked. Läckert!

Nu började eskadern sakta närma sig sitt slut, men än hade vi ett par dagar kvar och på morgonen beslutade vi oss för att fortsätta resan mot väster, mot Liljedal. Tur det, för det här blev den finaste dagen hittills. Turen gick ut förbi Skoghall Svartskär, i nordlig vind och 6 knops fart förbi Axelön (med den berömda labyrinten) och via den inre farleden mot kanalen vid Åsundsön som vi passerade i betydligt lugnare takt och för motor. Sedan upp med seglen igen och ned mot det himmelskt vackra inloppet till Liljedal där våra fyra båtar långsamt gled in mellan klippväggarna för att så småningom lägga sig till ro vid gästbryggan.

Just när vi kom fram mörknade himlen och mot kvällen fick vi känning av det kraftiga lågtryck som härjade först Polen och sedan Östverige. Fast först hann vi utforska samhället och tittade på ett glasmuseum och rester av det glasbruk som i slutet av 1800-talet var Europas största innan det lades ned och flyttades till Surte. På eftermiddagen passade också Eie på att officiellt upplösa eskadern och delade ut minnespokaler.

Vid 12-tiden på morgonen därpå hade nattens kraftiga vind avtagit så mycket, att vi kunde lämna Liledal. Nu hade vinden vänt tillbaka mot SV, precis som på beställning, och det var bara att följa med söderut. Sjögången var svår, men vid det här laget hade samtliga sjöben och vi tog vägen rakt över Vänern mot Sjötorp - fast gissa vad som hände mitt ute på Värmlandssjön? Jo, eftersom eskadern ju var avslutad tog vinden slut...

Göta Kanal

Sommarens andra höjdpunkt var vår seglats på Göta Kanal. Min vän Bengt hade pratat om projektet i flera år - och när han lovade att betala biljetten mot att jag höll med båt fanns ingen tvekan.

Den 16/7 reste vi, dvs Bengt, Sara, värstingen Gabriel och jag, mot Sjötorp och Sluss No 1. Snabbt lärde vi oss hur man skall bära sig åt när man slussar och sedan var det inga problem att ta sluss efter sluss på vägen österut. Gabriel och Sara hoppade iland medan jag och Bengt turades om att styra båten.

Högsäsong rådde och mängder av båtar trängdes runt och i slussarna, till att börja med hängde vi med ett gäng där det ingick en äldre tysk med stor Hally-Rassey. Han skötte båten med elegans medan han kramade sig unga vackra fru. "Där ser ni", tryckte Gabriel, "det är inte så dumt att ha gott om pengar". Nej, båten var fin.

Vid 20-tiden hade vi hunnit fram till Hajstorp nedre slussar och där blev det stopp för natten. Vid bryggan låg redan en snabb motorbåt med ett gäng medelålders festprissar komplett med livvästförsedd hund. De hade lämnat Stockholm och navigerade nu efter bilkartan mot Smögen. På vägen hade de mött dåligt väder och redan hunnit med att göra slut på 400 liter bensin, men humöret var ändå på topp. Jag hoppas att de kom fram torrskodda.

Dagen därpå fortsatte vi att sakta gå för motor längs västgötadelen av kanalen. Solen sken, allt var rofyllt och vackert som i en broschyr. Vackrast var det nog på den sista smala och krokiga sträckan fram till Tåtorps minisluss och sjön Viken.

Efter en kort segling på sjön och ett misslyckat försök att bada - det var för kallt i vattnet till och med för Sara - återvände vi till kanalsystemet. Natten tillbringades i Vassbackens fina gästhamn där Sara och hennes gästande kompis Sandra lånade cykelbåt och käkade massor av glass.

Det tog ytterligare en natt, tillbringad i den fullpackade övre hamnbassängen i Sjötorp, innan vi kunde komma ut på Vänern igen och ta oss tillbaka till Mariestad. Båten var hel och vi var åtskilliga erfarenheter rikare.

Grundstötning!

Med hösten kom också tävlingarna. Först Sparbanksregattan i Sjötorp som blev en kraftig besvikelse. Jag och Roland hade inte en chans att hänga med "proffsen", värst var det på kryssbenet där vi helt misslyckades med att hålla farten uppe.

Också årets Torsö Runt blev en besvikelse. När klockan var 0800 och den första startgruppen skulle gå iväg var vinden obefintlig. Samma sak tio minuter senare, när det var vår tur. Det var enbart millimeter för millimeter som vi kunde tränga oss över startlinjen innan vinden så sakta kom smygande - de senare startgrupperna fick rena drömstarten jämfört med oss.

Sakta gick det också och vi fick varken höjd eller fart när vi skulle kryssa. Bälten med stiltje gjorde inte humöret bättre och enbart envishet och ett visst mått av tur och förutseende gjorde att vi hade nästan halva vår startgrupp efter oss i mål.

Droppen var nog när en tung motorseglare refullt enkelt gled förbi upp mot sista märket. Nog måste det väl vara något fel på seglen? Storseglare Peter Gustavsson konsulterades och konstaterade att storseglet bara var ett par år gammalt men att genuan nog hade varit med sedan båten var ny, sådana segel fanns bara inte. En ny allroudgenua på 22,5 kvm beställdes och levererades en dag före årtets sista tävling, höstseglingen. På fredag kväll hjälpte Peter till med att trimma riggen och på lördag morgon fanns vi på plats igen.

Den här gången följde hela familjen med jämte Ulf Österberg, f.d. seglare, numera segelflygare och innehavare av Atelje Tre Bäckar på västsidan av Billingen. Han var van seglare sedan barndomen och blev till ett gott stöd under vad som komma skulle.

Och nu var det annat liv i kärran! Vilken skillnad! "Katja" gick som tåget! Efter 15 minuters kryss hade vi tagit in drygt 3 minuter på Håkan Sandberg och hans IF och dessutom gått förbi. En Maxi 77 som startade samtidigt med oss hade redan blivit en munsbit! Under den närmaste timmen låg vi tvåa bland det 40-tal båtar som startade efter "LYS-tider" - först i mål skulle vinna.

På väg västerut friskade vinden i och utanför Island blev det dags för kryss igen. Sandberg, som nu segat sig ikapp oss, fortsatte ut bland de större vågorna medan vi beslöt att slå inåt närmare land istället, bort från de största vågorna. Det var ett klokt beslut, i princip. Vi fick ordning på grejorna igen och båten gick som på räls - ända tills det slamrade till å det vådligaste underifrån och båten stannade på en hög kullerstenar utanför Onsö - vi hade gått för nära märket och dundrat rakt upp på Vrenaskärsgrundet! Vinden drog oss över hela stenhögen innan vi så småningom kom loss bara för att upptäcka att genuaskotet kinkat fast runt styrbordsvinschen. Ulf kapade tampen och knöt snabbt en ny medan vi tvingades cirkla runt. Tiden gick och vi tappade tid, det måste ha varit en skön syn för våra konkurrenter.

Händelsen kändes rätt olustig, men allt syntes vara helt och vi fortsatte tävlingen. Dock mattades koncentrationen betänkligt under den närmaste timmen medan vi försökte klara den hårda kryssen upp mot rundningsmärket utan att ta i alltför mycket. Nu fick Sara och Ulla verkligen uppleva att det är skillnad på familjesegling och tävlingssegling!

Hela tiden skötte sig båt och segel över förväntan - på den sista biten in mot leden på Mariestadsfjärden hängde vi fint med de betydligt större båtar som nu började komma ikapp oss. Hade vi inte lagt 10 minuter utanför Onsö hade vi haft dem efter oss ända in i mål och därmed tagit en plats i den övre tredjedelen i resultatlistan, nu blev vi bara 13:e båt av 20 startande i vår grupp. Blodad tand igen.

Hur det gick med båten? Färgen skrapades av på några ställen i framkanten och rodret fick en repa i underkanten, det var allt. Accenten tar tydligen smällar bra, tur att kölen var gjord av järn och inte av bly.

Nu var hösten definitivt inne, vädret vägrade samarbeta och det blev inte några fler seglingar innan det var dags att masta av och att ta upp båten för ny traktortransport till vinterförrådet i Tidan. Totalt samlade vi ihop 862 sjömil under 40 dagar och jag kände mig rätt nöjd med sommaren. Synd bara att det svenska sommarvädret skall vara så besvärligt.

Nya planer

Effekterna av den onödiga grundstötningen ebbade snabbt ut och under vintern har familjen, dvs mest jag själv, drömt om nya äventyr, gärna med värme och solsken. Grekland, Västindien och Polynesien finns med på önskelistan, men ännu är tiden långt ifrån mogen för en riktig långsegling. Accenten får allt duga tillsvidare. Med sina små utrymmen är den väl ingenting för en långsemster, men den är lagom stor för att hantera på egen hand och lagom stor att lära sig segla med, vilket just nu är viktigt.

Vad skall vi hitta på i år? Under några korta ögonblick hägrade en kanalresa till Medelhavet. Roland Landenmark hade sålt sin motorseglare till Marbella i Spanien, men efter moget övervägande (och en titt i plånboken) valde han istället att skicka "Mazurka" per lastbåt (tyvärr gick affären senare i stöpet). Mer realistiskt är en tur till västkusten eller ännu hellre till ostkusten, varför inte ut till Gotland? Kanske kan vi kombinera vårt äventyr med årets eskader i Kryssarklubbens Vänergrupp? De skall gå via Göta Kanal till Vättern och då skulle vi ju kunna hänga med och sedan fortsätta österut på egen hand. Uppmuntrande tillrop hörs från Ulf och från flera andra seglare som besökt St Annas skärgård. Vi får se hur året slutar.

Robert Axeksson
Accent 104

 

http://www.kitalita.se