1993-1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

1995 - Det blir en Accent

Redan under hösten -94 började jag leta efter en egen båt och en blåsig och kulen kväll sprang jag (och Inger!) rakt på önskedrömmen - på anslagstavlan i hemmahamnen hängde en lapp om en Accent till salu.

Båten såg läcker ut och jag ringde omedelbart ägaren, Hans Haglund. Inger och jag tog en titt, det blev kärlek vid första ögonkastet och efter en kort provtur skrevs kontrakt. På köpet fick jag ett löfte om hjälp inte bara med att ta upp båten, utan också med att sjösätta den till våren samt dessutom fri uppläggning under vintern inklusive lån av pressening.

Nu kunde vintern ostört ägnas åt hemliga möten med Inger, drömmar om sommarens seglatser samt åt en teorikurs för förarbevis hos Medborgarskolan. Läraren hette Håkan Larsson och det visade sig, att han tidigare tävlat i just en Accent. Det var inte svårt att övertala honom att följa med till sommaren och lära ut en del av sina knep - det är märkligt vad lätt det är att övertala gamla seglare till att ta nya tag. Däremot vet jag inte om jag någonsin vågar använda mig av Håkans något bryska uppfostringsmetoder.

En dag, efter att ha tankat diesel i en Mamba 31, knuffade han ut ekipaket med hustrun Margareta i hamnbassängen, sa till henne att "nu får du klara dig på egen hand" och gick i förväg till deras båtplats. Hon klarade situationen och berättade efteråt att det här varit en nyttig erfarenhet - fast just då var skilsmässan mycket, mycket nära...

Sakta kröp våren närmare och i mars kunde vi äntligen lyfta av presenningen och börja pyssla mer handfast med båten. Allt var i mycket gott skick, möjligen bortsett från det elektriska. När jag skruvade loss elpanelen för att titta vad som döljde sig bakom, slocknade prompt all belysning. De gamla elledningarna skall vi helst inte tala om.

Solceller och hållare för GPS monterades liksom TV-antenn för barnen, var och en skall ha sitt nöje, och den 29 april kom det stora ögonblicket: "Katja" sjösattes. Motorn startade på första försöket och dagen därpå kunde jag för första gången styra ut på Vänern i en egen båt. Att premiärturen fick vänta en dag berodde på att en ihoprostad manöverspak först måste få en dos av 5.56.

Båten var trevlig att segla och vilka utrymmen den hade - åtminstone jämfört med den lilla Compisen. Den första långturen gick till Mariestads populära utehamn vid Lindökroken, också nu tillsammans med Inger. Lindökroken ligger på nordvästsidan av Brommö, ca 12 sjömil från Mariestad, och det var spännande när vi sakta smög runt udden och spänt tittade in i den stora bukten där det enligt ryktet brukade vimla av båtar - förra midsommaren hade man visst räknat till 95 stycken. Hur skulle vi bära oss åt om det var fullt vid bryggorna? Någon jolle hade jag ännu inte skaffat. Men, vad skönt, där fanns gott om ledig plats vid bryggan och vi kunde lättade förtöja bakom en motorbåt som snällt flyttade på sig.

Den första resan blev rena succéen. Visserligen var det ännu så länge vårkallt i vattnet och småruggigt i luften, men vi njöt av god mat och vänliga bryggrannar. Vid det här laget började jag att på allvar inse vad jag gått miste om under så många år. Att sträckflyga i ett segelflygplan ger nog en kraftigare adrenalinkick och är underbart för en ungkarl, men det är knappast något för familjen. Man vinner många häftiga upplevelser, men går miste om alltför mycket av gemenskapen med familj och barn, promenaden på stigen, grilloset, solnedgången och badet i det milda Vänervattnet.

Likheterna med segelflyget är ju annars stora; det viktiga i att kunna läsa vädret, aerodynamiken i att använda seglet som en vinge - fast att överstegra vingen är förstås farligare i ett flygplan. Varje kväll är dessutom som en utelandning, man skall ta sig in i en vik eller gästhamn, hitta en plats och lägga till utan att köra på båtgrannar eller tappa ankaret.

Djurö

Eftersom vi var äkta nybörjare tog vi det lugnt när det blåste eller regnade - och det gjorde det under hela första delen av sommaren 1995. Först en bit inne i juli vände vädret. Då, som ketchupflaskan, lossnade det. I ett strålande sommarväder seglade vi under tre veckor runt i västra delen av Vänern och provade olika gäst- och naturhamnar: Sjötorp, Kalvöarna, Årnäs, Nakarholmen, Djurö, Spiken, Läckö och Lurö.

Redan det första besöket på Djurö blev en succé. Jag, Sara, Bengt och Markus var ute på den första riktiga långseglingen. Det blåste lagom mycket, solen värmde och i Malbergshamn smög vi oss in mot klipporna intill en stor segelbåt som varit ute hela sommaren.

Djupet räckte precis till för Accentens 1,54 meter och efter ett bad och gott mål mat började vi utforska ön. Det var en dryg kilometers promenad längs en vältrampad stig till fyren vid nordspetsen. I stugan intill bor numera bara sommargäster och där syntes inte en själ. Men dörren till fyren stod öppen när vi kom, så vi traskade uppför trapporna och längst däruppe hittade vi tre man ur sjöpolisen som kopplade av och beundrade solnedgången.

Fyren, som numera är helautomatisk och drevs av solceller, avslöjade gamla hållare för acetylenflaskor och de rostiga resterna av en tändkulemotor med kompressor för mistluren. Utsikten mot solnedgången var det inget fel på och vi blev kvar länge uppe i fyren medan sjöpoliserna berättade om sitt liv på Vänern - det var inte alltid så idylliskt som under den här härliga onsdagkvällen.

Motorstopp

Djuröarkipelagen var också platsen för det första tillbudet, om man nu kan kalla det så. Det hände en vecka senare, efter en lugn och stillsam segling tillsammans med Inger och efter en övernattning med räkor och vin vid Nakarholmen (den pärlan hittade vi i den ovärdeliga publikationen "Naturhamnar i Vänern" utgiven av Karlstads Segelsällskap).

När vi i sakta mak passerat nordspetsen på Djurö och på allvar började närma oss Malbergshamn tog vi ned seglen och startade den dittills så pålitliga Yanmar 8:an. Men nu tvärdog den efter ett par minuter och vägrade starta igen. Goda råd var dyra, vi fick snabbt upp seglen igen och tog oss ut på fritt vatten för att fundera. Via mobiltelefonen fick vi veta att motorservice nog gick att få vid varvet i Sjötorp - ett 20-tal sjömil bort, så det var lika bra att segla dit.

Mot kvällen dog vinden ut och vi ankrade med stor varsamhet i lä av en holme i strandkanten norr om Brommö. Radiovädret varnade för en åskfront som mycket riktigt anlände vid 3-tiden på natten. Samtidigt blåste det upp, regnet öste ned, vinden vände och vi tvingades flytta båten i åskblixtarnas sken. Jodå, det var riktigt spännande.

Lika spännande var det att dagen därpå glida in i Sjötorp och hitta fram till varvet utan motorhjälp och utan att gå på det grund som likt en fälla ligger precis utanför kajen. Det var en riktigt stolt skeppare som förtöjde båten utan att ha ställt till med minsta besvär. Fast skepparen blev betydligt mer generad när det visade sig att motorstoppet berodde på att luft kommit in i bränsleledningarna och att han själv kunnat fixa problemet - om han bara tagit med sig handboken och lite verktyg ut på sjön. Numera kan skepparen lufta en motor, ty till stort förtret hände det här flera gånger under sommaren. Först under vintergenomgången gick det att kurera luftläckan, de gamla flätade bränsleledningarna var otäta och ersattes med nya i gummi.

Spiken, den bästa gästhamnen i Vänern!

Mitt i Vänern sticker en halvö ut från söder och längst ut ligger Kållandsö med Läckö slott, Spikens fiskeläge och Ekens skärgård. Många tycker att det här är den finaste delen av Vänern och det är svårt att säga emot.

Den första gången närmade vi, Bengt och jag den här gången, oss på rakkurs från Brommö, upp ur vattnet reste sig först Läckö ståtliga slott och sedan skogen på Kållandsö. Vi gick andaktsfullt för motor förbi slottet och in i den smala led som går från Kinneviken ända över till Dalbosjön, en led med urgamla anor och som fortfarande är lika vacker.

Efter en halvtimme kunde vi svänga babord och där framme låg Spiken, för många år sedan en trött fiskehamn men numera en turistattraktion av rang. Här finns en välskött gästhamn med fina lokaler, flera rökerier, en restaurang och, 20 minuter bort, en livsmedelsaffär. En kväll i Spiken med nypotatis och rökt sik avslutad med en promenad bland fotfolket och en glass till efterrätt är en svårslagen njutning. Inte undra på att hamnen vimlar av utländska båtar.

Den som vill kan hyra cykel och cykla på smala landsvägar och mellan böljande sädesfält till Läckö slott - om man inte föredrar att lägga till i gästhamnen rakt nedanför slottet förstås.

Från Spiken har man tre möjliga utvägar; att fortsätta mot väster, att gå tillbaka österut förbi slottet eller att gå ut mot norr genom den fina skärgården. Fast här är grunden många och här gäller det att hålla tungan rätt i mun och tummen i sjökortet om man lämnar den prickade leden.

Vårt mål, Lurö, låg bara fem sjömil mot norr. Det är här som SMHI har sin väderstation och det var här som släkten Lurén gjorde sig en förmögenhet på skuthandeln vid sekelskiftet. Sol, högtryck och avtagande vind tvingade oss att gå för motor den sista sträckan förbi fyren Lurö Rödskär och upp längs västsidan av huvudön. Husbibeln berättade om mängder av naturhamnar i Lurö skärgård, men vi nöjde oss med att glida in i den stora viken vid Bösshamn, lägga till mot klipporna och med att ta en promenad längs de breda stigarna på ön. En kilometer bort, på västsidan av Lurön, hade en sommargäst öppnat ett galleri med glassförsäljning, ytterligare ett galleri fanns vid Stånguddens fyr i söder.

I hård vind från Lurö

Hård vind försökte vi undvika denna första sommar, men en gång blev jag, Sara och Gabriel, en segelintresserad f.d. värsting från Tibro, lurade ut bland vågorna. Nu är ju hård vind någonting relativt, men 12 m/s och hög sjö var vid den tiden hårt nog för oss.

Jag hade glömt att köpa lördagsgodis till Sara och stannade för andra gången den sommaren i Bösshamn på Lurö. En promenad till glassgalleriet räddade husfriden och i viken stannade vi över natten efter att ha grillat korv i solnedgången. Sverige är verkligen fantastiskt - bara man slapp myggen...

På morgonen ven vinden i tallarna på krönet där vi låg, men det var lugnt i viken och medan vi käkade frukost lättade flera båtar ankar, hissade sina segel och gled snyggt och prydligt ut på Vänern. Vi gjorde precis likadant, men hej vad det blåste när vi kom ur lä bakom udden!

Vi togs verkligen med överraskning, vinden låg på från syd och vågorna tog fart långt inifrån Kinneviken. Att kryssa ned mot Läckö var inte att tänka på (för oss, alltså), så vi gick tvärs över viken mot Mariestad med svansen mellan benen. Den resan gav mig hälsosam respekt för havet och passagerarna sjösjuka...

Torsö Runt

Min tidigare karriär som segelflygare hade innefattat flera års tävlande på SM-nivå, ett bestående minne är den första flygningen någonsin runt Vänern. Tävlingsinstinkten fanns kvar och när Roland Landenmark, granne i Södra Ryd och ägare till motorseglaren "Mazurka", frågade om vi inte skulle delta i Torsö Runt med Accenten fanns ingen tveksamhet. Självklart skulle vi det - fast i en klass utan spinnaker, den hade vi ännu inte vågat hissa.

Starten på min första tävling glömmer jag inte. Vi hade varit uppe tidigt och exakt kl 0810 lördagen den 2 september befann vi oss strax norr om Torsöbron tillsammans med 20 andra båtar i vår klass. Roland styrde och imponerade stort genom att vinna starten med 10-talet meter före närmaste båt. I måttliga vindar tog vi en klar ledning. Vinden blåste från nordost och vi klarade oss länge innan vi var tvingade att göra ett slag, från så nära håll har ingen av oss sett fyren vid Bornäsudde förut. I övermod tappade vi koncentrationen, passerades av ett par båtar i klassen, men återvann skärpan och höll åtminstone alla andra Accenter bakom oss.

Vid rundningen av Sjötorps Svartskär i norr hade vi bara fyra båtar före oss ur vår klass, Håkan Sandström i en IF-båt gick fantastiskt bra medan en Maxi 87 sakta drog förbi, fast han hade förstås LYS 1,02 mot vårt 1,00. På det andra benet norr om Torsö gjorde vi dagens misstag - med vinden rakt akterifrån valde vi att skära mer mot öster än de andra. Den taktiken misslyckades gruvligt när vinden ökade och alla redan gick med maxfart. Vi förlorade säkert 10 minuter på manövern samtidigt som de andra i klassen, för att inte tala om alla spinnakerbåtar, gick som tåget. IF-båten seglade faktiskt så bra, att han blev fjärde båt sammanlagt.

Inne i Brommösund gjorde vi ett bättre vägval och tog tillbaka några minuter, passerade en Accent som smitit före oss och under den närmaste timmen kunde vi njuta helhjärtat av fin segling. Nu började de större båtarna komma ikapp, men vi kunde hålla tempot bra - GPS:en visade stadigt över 6 knop i en fantastisk rusning i halvvind.

Efter Dillösund dundrade 140 båtar tätt tillsammans ut på Mariestadsfjärden. Här ökade vinden till 12 m/s, två båtar bröt sina master, och det började bli jobbigt. Vi förde alldeles för mycket segel, så jag fick krypa fram på fördäcket för att byta från genua till fock och blev naturligtvis genomblöt på kuppen. Efter segelbytet fick vi aldrig upp farten igen, vi var alltför upptagna av att hålla utkik för att klara av att trimma rätt. Den andra Accenten gled retfullt enkelt förbi igen tillsammans med ytterligare ett par båtar ur klassen. Båtar fanns överallt och det var en rusning mot mål utan like - på de sista metrarna pressade sig vår bryggranne, en Maxi 84, förbi. Fast med sina LYS 1,04 var han för sent ute och vi blev bästa båt på bryggan!

Seglingen gav en 8:e plats i klassen, men i sammandraget hade vi inte en chans mot spinnakerbåtarna. Segrade gjorde Conny Löfstrand i en Omega 42 på 5.00.09 korrigerad tid, vi hade 5.39.52 och kände oss tämligen nöjda.

Höstsegling

Av Torsö Runt fick vi blodad tand och 14 dagar senare var det dags igen. Insprängd mellan höstens alla varm- och kallfronter och i hård blåst avgjordes Höstseglingen. Den här gången hade bestättningen förstärkts med "Magister" Håkan Larsson som fick sköta rodret.

När vi samlades till briefing vid 8-tiden öste regnet ned och vinden låg på rejält, men lyckligtvis slutade det åtminstone att regna. Den första sträckan västerut mot Island gick bra, men på västsidan av Onsö gick det riktigt dåligt - vi fick ingen riktig fart genom vågorna och dessutom hade vi gjort ett alltför försiktigt vägval. Samtidigt ökade vinden och vågor slog ständigt över oss, som värst blåste det 15 m/s. Det var det häftigaste jag varit ute på dittills.

På vägen tillbaka fick vi bättre ordning på hur seglen skulle trimmas och vi gick förbi åtminstone ett halv dussin båtar av ungefär samma klass, bland annat en konkurrerande Accent och vi kände oss halvnöjda. Efteråt bjöd klubben på ärtsoppa med punsch och på kvällen bjöd Roland på vin - han funderade på att byta sin motorseglare till en segelbåt och ville gärna tävla också nästa år. Jodå, det ville jag med!

Nu kom hösten på allvar med regn och blåst, solen lyste med sin frånvaro. I slutet av september kunde vi ta en sista tur innan det var dags att masta av, lyfta båten och köra den till en nedlagd tygfabrik i Tidan för vinterförvaring.

Det första året bjöd på ett 30-tal båtdagar och nästan 760 sjömil seglad distans, åtminstone enligt loggen - fast den visar nog 10-15% för mycket. Inte så illa i alla fall, men det viktigaste var nog ändå alla goda upplevelser och känslan av att båtlivet var något som verkligen passade mig. Löftet var självklart: "Under nästa år skall det bli mera långseglingar och flera tävlingar". Kjell Nyléns bok, "Vänern runt på egen köl" gav god inspiration och rekommenderas.

Och så hade drömmen om Medelhavet väckts. Under vintern konsumerades gamla nummer av Svenska Kryssarklubbens medelhavstidning Odyssé och en rad böcker om långseglingar. Gunnel Möllers "Vårt sabbatsår till sjöss" och "Jorden runt med Coquette" blev favoriter. Under våren lämnade för övrigt paret Simrishamn och Sverige på ytterligare en resa som började med att de tog kanalerna ned till Medelhavet.

Det är väl också dags att erkänna, hela båtprojektet var naturligtvis ett svårt anfall av en försenad 40-årskris. Men det får gärna bli flera anfall av samma slag. Fortsättning följer alltså.

Robert Axeksson
Accent 104

 

http://www.kitalita.se