1993-1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003

1993-1994 Hur det hela började

40-årskris. Är inte det något som andra råkar ut för och som man skall le lite försmädligt åt? Överviktiga män i medelåldern som börjar motionera, åka Vasalopp och jaga efter unga flickor?

Sommaren 1993 hade jag inte den minsta tanke på att drabbas av någon som helst form av kris. Jag hade just packat ihop presscentrat efter segelflyg-VM i Borlänge och reste i sakta mak norrut längs Inlandsbanan tillsammans med min då 8-åriga dotter Sara. Det här var inte första gången vi var ute på äventyr på egen hand medan mamma Ulla stannade kvar hemma, det brukade vi göra flera gången varje år - öde och ekonomi brukade bestämma vart resan gick även om en påskvecka i Åre fylld av gnistrande snö och slalom var ett måste.

VM-tävlingarna hade varit en fyra veckor lång och ovanligt kylslagen tillställning och efter den här hårda satsningen, kulmen på ett 20-årigt intensivt engagemang inom segelflyget, var det skönt att äntligen kunna koppla av. Sara och jag startade vår resa i Mora och gjorde stopp i Östersund, Wilhelmina, Arvidsjaur och Gällivare. Vi bodde på vandrarhem, lagade vår egen mat, skumpade fram på fjordingar i strilande regn, blev magsjuka av en dålig hamburgare i Hoting, paddlade kanot på nattlig bäverjakt, slogs med 2-motoriga norrländska myggor av jätteformat, spanade en hel natt efter renar, blev genomblöta i en vildsint forsränning, vandrade på myrarna vid Abisko och beundrade den vida utsikten från tåget ned mot Narvik.

Under de senaste åren hade livet rusat på i rasande takt med mycket segelflyg på programmet och det hade inte funnits mycket tid till eftertanke, men nu började tempot sakta avta och jag fick tid över att fundera över livet. Egentligen hade jag väl inget att klaga över; jag var gymnasielärare sedan många år, hade en familj med radhus i Skövde och sommarstuga hemma i Dalarna, var ansvarig utgivare för en tidning om segelflyg och dessutom delägare i flera segelflygplan samt i ett förlag som gav ut böcker om segelflyg, bland annat de teoriböcker som används än i dag.

Men våra liv hade stelnat på samma sätt som också en het lavaström så småningom gör. Längs Inlandsbanan klarnade begreppen och på flygplanet tillbaka till Borlänge beslutade jag mig för att det var på tiden att jag provade någonting nytt! Det första steget var att börja motionera - min kondition var inte bara låg, den var obefintlig. Det märkte jag när jag tappert började släpa mig runt elljusspråret. Nästa steg i förnyelsen var att förverkliga en gammal dröm, att skaffa en segelbåt! En psykolog skulle säkert påstå, att de här nya projekten hade lånat typiska drag av en helt vanlig 40-årskris och att det dessutom var en flykt undan den bistra verkligheten. Fast inte såg jag det så, inte då i alla fall.

Båtlivet hade lockat mig länge, under många år hade jag släpat med familjen till olika hamnar och beundrat de vita segelbåtarna. Och nu skulle det bli av. I "Båtannonsen" hittade jag en Junker 22 som låg i Trollhättan. Enligt planen skulle jag börja med en liten lätthanterlig båt, men lyckligtvis blev det inget köp av. Under vintern upptäckte jag nämligen att en av flygklubbens medlemmar, Olle Bergman, besatt tre viktiga egenskaper: Han ägde en Compis 26, han hade för tillfället ont om fritid och han var dessutom en ovanligt generös person. Så inleddes ett givande samarbete, åtminstone för mig.

Den första sommaren

Jag fick löfte om att låna Olles båt under sommaren mot att jag gjorde i ordning den. Alla mina sysselsättningsproblem löste sig med en gång! Med frusna händer tvättade jag av tjocka lager av stelnade alger, polerade och vaxade, fixade en ny rufflucka och tog sedan kontakt med Bengt Franzén, en lärarkollega från min tid på Rydskolan i Skövde. Bengt hade en gång för länge sedan ägt en Stanley 19 och jag hade varit med honom ut på ett par korta dagsseglingar. Det var i slutet på 70-talet - innan hans hustru ställde villkoret: "Mig eller båten."


Vårrustning av lånad Compis 26

Sedan dess hade han av och till pratat om att börja segla igen, och nu var det inga problem med att övertala honom att hänga med ut på vattnet. I början av maj hjälpte Olle oss med att sjösätta och masta på, sedan fick vi ta över själva. Bengt hade en del fina minnen kvar från sin lilla Stanley, som den gången då han ankrade rakt i vägen för linfäljan till Torsö, men det hade varit en överdrift att påstå, att någon av oss kunde segla. Vi klarade av att trä på storseglet på bommen, men sedan blev det stopp - det var ju så många vajrar och snören att reda ut. Lyckligtvis var Olle hemma från sin tillfälliga exil i Tyskland och den förmiddagen gick telefonlinjerna varma mellan Mariestad och Skövde.

Efter ett par timmars trassel kom vi i alla fall ut på Mariestadsfjärden och där höll vi till den första säsongen. Den här delen av Vänern har sitt eget miniväder och är knappast lättnavigerad med massor av grund och med trånga farleder mot väster och mot norr, men vi klarade oss utan andra tillbud än en urgängad vantskruv - att säkra dem hade vi naturligtvis glömt. Sommaren -94 var en av de bästa i mannaminne. Jag och Bengt blev goda seglarvänner och det fungerade också bra mellan Sara och Bengts son Markus, de var redan klasskamrater i skolan och trivdes bra tillsammans. Vi seglade dagsturer, lagade god mat, badade och trivdes övermåttan väl.

Båten var smal med alltför trånga britsar för en fullvuxen svensk, men en övernattning blev det, tillsammans med Inger, en ungdomsvän. Hon hade tagit kontakt redan hösten -93 och efter en del förvecklingar träffades vi på Good Morning Hotel i Västerås. Hennes äktenskap var i upplösning och utan några större samvetskval inledde jag ett förhållande som skulle få ett slut med allmän förskräckelse - och så småningom, stor lycka. Men det återkommer vi till.

Under sommarens två varmaste veckorna reste hela familjen på bilsemester till Tyskland tillsammans med "svärmor". Den semestern var en upplevelse som snabbt bör glömmas och blev den sista bilsemestern på flera år. Båtsommaren gav nämligen mersmak; varför åka i en varm bil till utlandet när man kan njuta av naturen från en segelbåt?

Robert Axeksson
Accent 104