Inledning
Mera om Jokern
Leverantörer (pdf)
Till salu
Sammanfattning
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008

"Har du köpt en båt till?"
(oktober -98)

- Vad har du nu gjort, skall du ha två båtar? Räcker det inte med en? Eller skall du bli skeppsredare? Kompisarna var inte nådiga i sina kommentarer när jag berättade att jag köpt en ny båt, men att jag ändå tänkte behålla "Katja", åtminstone tillsvidare.

Men de förstår ju inte, man måste hålla sina drömmar vid liv. Ända sedan jag började med segling och köpte min första segelbåt, det var 1994, har jag drömt om att segla iväg mot solnedgången. Accenten är nog bra på Vänern, rivig när vi kappseglar och visst klarar hon hårt väder med glans, men hon är lite trång och jag tvivlar på att hon skulle må så bra i en storm på Biscaya.

Det började med att Nicklas Rudbäck, kompis, långseglare och mångsysslare från Mariestad, hade beslutat sig för att köpa hus tillsammas med sin seglar- och livsvän Lotta och då måste han sälja sin kära "Kitalita".

Nu, sommaren 1998, var hon matt i färgen, smutsig och hårt sliten efter många sjömil, bland annat en resa till Medelhavet, 35 m/s på Biscaya och två säsonger i Västindien, men hon var fortfarande lika starkt byggd (elaka seglare kallade henne för pansarkryssaren Potemkin) och var rejält utrustad med en Viking livflotte, vindgenerator, VHF-radio, ett windroder (som inte längre fungerade), två Autohelm autopiloter, sextant, GPS- och Deccanavigatorer, solceller samt ett peke med dubbla förstag, stävankare och massor av kätting.

Priset var acceptabelt eftersom där ingick stöd med omlackering av friborden, bra vagn och livslång rådgivning. Och så var inredningen gjord i äkta hondurasmahogny! Hon var helt enkelt oemotståndig! I mitten av augusti lånade jag en pickup och bogserade "Kitalita" från Mariestad till Tidan där jag hittat en övergiven textilfabrik att förvara henne i under de närmaste åren. Transporten var olaglig så det störde, men vagnen hade ju bara ett personbilsdrag och dessutom var dragstången för kort för att man skulle kunna komma till med en traktor.

En kall septemberdag fick vagnen en ny dragstång och "Kitalitas" köl en omgång blästersand toppad med ett lager skyddsfärg. Och nog syntes det att hon varit med länge, järnet hade på sina ställen fått stora porer. På tiden att det blir lite bättre skyddat.

Måndagen den 6 oktober 1998 smet jag tidigt från jobbet och stod i höstsolen och tvättade av överbyggnaden. Under tjocka lager smuts och damm kröp det så småningom fram något som liknade en segelbåt. Mot kvällen kom Lars Landenmark, 74 år ung, med stor John Dere-traktor och så släpade vi henne till fabriken där vi, efter mycken möda, lyckades få ned masten på marken utan att bryta av den. Undrar vad den är gjord av, bly?

Att få ned ekipaket nedför den branta backen till porten var en än mer spännande manöver - SAAB:en fick fungera som drivankare. Med sin långa erfarenhet av lastbilar och traktorer var Lars guld värd när det gällde att baxa runt vagnen mellan alla pelare, styrningen kärvade och tillhör det som måste ses över innan vi ens kan börja drömma om att få ut båten igen.

Efter tvätten började hon alltså att se ut som en båt, men inte skulle det skada med en total ommålning. Nå, det får vänta ett tag. Nu finns annat att ta tag i. Åtgärd nr 1: Rensa ur allt löst ur båten och torka ur allt vatten som samlats i kölsvinet.

igaraget.jpg
Ensam i källaren i Tidan

Robert Axelsson

 


http:/www.kitalita.se