Inledning
Mera om Jokern
Leverantörer (pdf)
Till salu
Sammanfattning
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009

- Skönt att du hälsar på ibland
(februari 2006)

 - Skönt att du hälsar på ibland, tyckte Kitalita syrligt, när jag dök upp på måndagen efter sportlovet för att städa inredningen och torka bort mängder av slipdamm. Ja, det är faktiskt dags att städa. Det är knappt att jag tror det, men inredningen börjar ta form. Stoltast är jag över, att jag lyckades få dit ett egentillverkat slutbleck till dörren mellan salong och förpik. Jag vet inte om det blev så värst professionellt, men det fungerar.


En stor del av årets sportlov tillbringades i Dalarna – i fjol åkte vi skidor i Val d´Isere…

Lite stolt är jag också över att jag äntligen fått dit den där nya fanerskivan vid elcentralen - den hade legat ett drygt år och väntat på inspiration. Men som vanligt var ingenting så enkelt som det borde ha varit. För nog skulle väl luckan till själva elcentralen ha nya gångjärn? Jo, det är klart. Men hallå där, inte kan du sätta fast de nya gångjärnen så där. På trekvart och med popnitar som sticker ut? Det ser ju inte klokt ut – och inte passar själva skivan heller. Konstigt, för det gjorde den ju förut? Och den nya fina kantlisten har du visst sågat sönder och använt till annat? Och inte får radiopanelen plats i sitt hål längre. Hur gick det till? Och när den väl fick plats, då gick det inte att öppna luckan…

Frågor, frågor. Fram med powerfile och sikaflex – och där strök visst ett par finbyxor med i farten! Det tog en vecka eller så, men visst blev det hyfsat fint? Som en extra finess ger gröna lysdioder nattbelysning över strömbrytarna. Tur att inte det största misstaget syns - ännu. I taket sikaflexade jag nämligen fast en list med lysdioder som samtidigt skulle täcka en skarv i galonklädseln. Gissa om listen hamnade precis under hålen till skotsekenan. Visst gjorde den det, hur kunde jag se så fel? Nå, det problemet får jag lösa längre fram.

 
Den gamla elcentralen är kompletterad med en battmeter från Odelco och en extrapanel med brytare. Under dem sitter automatsäkringen till ankarspelet, konvertern till 220 V och landströmcentralen. Skyddat inne i navigationsbordet sitter kopplingsplintar och regulatorer. Sargen och bordsskivan saknas ännu så länge. Till höger med röd/grön nattbelysning.

Ja, ännu återstår förstås att montera Lewmarluckan vid köket och nya fönster, att tillverka ett innertak i den aktra delen av salongen, att koppla färdigt allt det elektriska etc. För att inte tala om instrumenten i sittbrunnen och akterskottet. Men ändå. Nu går jag och hoppas på att det sakta skall bli lite varmare, på det att jag kan börja pyssla med däck och fribord. Fortfarande hittar jag skavanker som måste ordnas före en lackering.

Nya färdigheter
(mars/april 2006)

Liksom i fjol har mars och april varit lågintensiva månader. En veckolång resa med teknisterna till Tyskland, ett påsklov med urstädning av barndomshemmet hemma i Dalarna och ett antal varma och goda helger i Västerås har bidragit. Det där med värmen är inte oväsentligt - efter ett halvlångt pass i Tidan har det känts som om det tagit dagar innan känseln i fötterna kommit tillbaka.

Fast några timmar har det blivit. Jag har till exempel lärt mig att nåta teak till sittbrunnen. Jodå, min snickare gjorde teakribbor efter mina mallar och fäste dem provisoriskt med vanlig häftklammer. Jag primade, maskerade, nåtade och putsade delarna på skolan och passade sedan in på plats. Dock har jag inte limmat fast ”teakplattorna” ännu, bäst att måla Kitalita först.

 
Ja, jag vet. Proffsen maskerar inte innan de lägger på sikaflexen.

Efter en längre tids funderande har också instrumenten hittat sina platser. Överst skall displayen för det framåtseende ekolodet sitta, därunder logg och vind, underst en enkel GPS – kanske en pålitlig gammal Garmin 55? I babords hörn av sittbrunnen hittade plotter/radar till slut sin plats. Plottern är alltför stöldbegärlig för att ha en permanent plats i sittbrunnen, normalt sitter den därför nere på navigationsbordet men med dubblerade kablar och fästen går den att flytta. Så snart jag tagit mot till mig och borrat hålen för instrument och kablar kan jag klämma fast de nya skivorna med mahognyfaner på insidan av akterskottet.

Nu när värmen kommer skall jag ge mig på fribord och däck ännu en gång, de sista skadorna skall ses över inför höstens lackering. På dagordningen står också gångjärnen till akterluckan samt komplettering och anslutning av det elektriska: Givaren till dieseltanken, alla kablar till ankarspelet, paketet med motorinstrument i stickkojen, kablarna till värmaren etc. Särskilt värmaren ropar på provkörning – den var det första större inköpet efter att jag startat projektet för en evighet sedan…

En stor dag
(maj 2006)

Onsdagen den 3 maj blev en riktigt stor dag. För drygt sju (!) år sedan, i februari 1999, köpte jag den första presenten till Kitalita. På den tiden var ambitionerna rätt lågt ställda: Jag skulle bara snygga till henne lite, köpa nya segel, komplettera instrumenten och ordna en värmare som fungerade. I efterhand vet vi förstås vad som hände, projektet fick eget liv…

Nåväl, det första inköpet var alltså en Ebersprächer Hydronic D3W-värmare avsedd för ett vattenburet värmesystem. Under åren som gått har jag förberett med rör och slangar, en cirkulationspump under navigationsbordet, ett expansionskärl på toaletten, tre värmefläktar i salongen - för att inte tala om värmeväxlaren till motorn och en extra vattentank för att få volym i systemet. Sommaren 2005 monterade jag värmaren och kopplade in alla slangar. I höstas fyllde jag systemet med en glykol/vattenblandning (som genast började rinna ut i kölsvinet genom en läckande luftningskran) samtidigt som broder Nils-Göran hjälpte mig att bygga om termostaten på det att jag skulle kunna styra cirkulationspumpen utan att värmaren gick igång och så – i förra veckan samlade jag mig för den slutliga attacken: Att koppla in dieselpumpen och de elektriska ledningarna. Det tog sin tid, jag fick komplettera med att par extra avluftningar ovanför värmaren, men onsdagen den 3 maj kunde jag äntligen fylla värmarens dieseltank, stoppa i en 25 A huvudsäkring, slå till strömbrytaren på elpanelen och koppla på termostaten. Efter att stunds ihärdigt tickande från bränslepumpen gjorde pannan ett seriöst startförsök – och se, den gick igång med ett ljud som från en jetmotor!


Jodå, jag skall fästa och isolera slangar och kablar bättre. I nederkant till höger akterluckan som fälls framåt. Till vänster stödet till luckan och en av två "vattenrännorna" som jag gjort i glasfiber.

Fast värmaren fungerade i bara en kvart innan den beslutade att lägga av. När har Kitalita någonsin samarbetat med mig? Det är bara Kjell Rickardsson i Sjötorp som hon gillar. Efter lite funderande kom jag fram till att cirkulationen nog var för dålig i systemet, vilket i sin tur berodde på att expansionskärlet satt för lågt – det blev för dåligt tryck över värmaren och för dålig avluftning. Att en slangklämma satt så dåligt, att ännu en liter glykolblandning kunde rinna ut i kölsvinet var bara konsekvent.

Hos en rörmokare lät jag svetsa samma ett par kopparrör till en specialskarv (à 50 kr för 5 minuters arbete) och kunde så flytta expansionskärlet 30 cm högre upp. Det blev inte särskilt vackert, men funktionsdugligt – och någonstans måste man till slut kompromissa. Och se, några dagar senare, den 7 maj, kunde jag göra ett nytt startförsök. Den här gången fungerade systemet helt enligt planen och det var en stolt byggare som kunde konstatera att pannan susade glatt utan att visa minsta tecken till att lägga av, cirkulationspumpen surrade, värmefläktarna blåste varmluft i salongen medan rör och slangar gav direktvärme i britsarna. Ett stort tack till Bergqvist Agenturer i Enskede som lade upp taktiken.


Överst logg/ekolod, sedan vind och underst GPS.

I själva verket har maj börjat riktigt bra. Teakplattorna till sittbrunnen är inpassade och körda i bredbandsslip (men först fick jag den största plattan i huvudet under en kraftig inbromsning för en bil som inte kunde bestämma sig för vart den skulle). Instrumenten är i ordning, en gammal hederlig Garmin 95 för 360 kr på Tradera ger GPS-information när den stora plottern inte är igång, motorinstrumenten är inkopplade och sitter snart på sin plats, akterluckans gångjärn är monterade, etc.

I mitten på maj har dessutom värmen blivit hög nog för att jag skall kunna ge mig på skrovet där de sista skadorna skall ses över inför höstens lackering. Ja, nu har projektet fått fart igen. Tack för det, solen och värmen!

Sommarlov och i övermorgon flyttar vi
(den 20 juni 2006)

Sommarlovet närmar sig med stora steg, efter en lång vår och försommar är vi i Tibro inne på läsårets sista vecka. Eleverna lämnade skolan i fredags, nu är bara vi lärare kvar och leker utvärdering. I mitt huvud finns emellertid helt andra tankar, först och främst ett par veckor hemma i Dalarna tillsammans med min kvinna, med midsommarfest och sedvanlig röjning av gräs och sly. Därefter följer nästan tre veckor med tåg- och bussluffning på Sicilien.

Kitalita? Jodå, hon finns också med i planerna – på ett hörn. I övermorgon, den 22 juni, lånar jag och Tommy en lastbil och drar henne till Mariestad för en gedigen epoxibehandling under vatttenlinjen. Anders i Hamnmagasinet har lovat att hjälpa till, jag har ju handlat en del hos honom under dessa år... Fast sedan får hon vila till augusti då hon skall sjösättas, mastas på och testas – hittills har jag ju inte ens startat motorn! Jag misstänker, på goda grunder, att också rigg och mast behöver en stor genomgång. Bommen har jag redan sålt, tänkte byta mot en ny Seldénbom med snabbrev. Under hösten skall hon dessutom få en rostfri targabåge i aktern och i november skall hon hellackas inför vinterns slutspurt.

Maj och juni har varit intensiva månader med många små och stora jobb igång parallellt. Instrument och kablar har förberetts, motorinstrumenten är monterade på plats och anslutna - stickkojen är därmed förklarad vara i god ordning. Värmesystemet har provkörts på allvar och slutat läcka, rorkulten är provmonterad till belåtenhet, akterskotten har fått sina fanerskivor (fast kastlisterna passar inte längre, finns det någon som är förvånad?) och därtill är alla kablar till ankarspelet dragna och den nya fjärrkontrollen inkopplad. Ännu återstår dock att skaffa ett antal meter kalibrerad kätting, det får allt vänta till nästa vår.

 
Till vänster: Värmesystemets expansionskärl är flyttat till en missprydande men bättre plats. Till höger: Nu börjar det bli fason på akterskotten också, orginalhyllan är tillbaka på sin plats. Baksidan på instrumenten skall så småningom döljas av ännu mera mahogny, spiralkabeln går till GPS:en och blir svårare att dölja. Termometern visar temperaturen i kylboxen.

Det största jobbet med Kitalita har varit den fleråriga lagningen av alla dessa stora och små skador, porer och sprickor i plasten. På friborden har jag först jobbat med min Festol slipmaskin och sedan finputsat med 400 vattenslippapper – lägg därtill mängder av epoxuspackel. Järnkölen fick nöja sig med sandblästring, grundfärg, spackel och slipmaskin (fast kölens undersida ser inte för grann ut). Med överbyggnad och däck har det varit pilligare, men jag är snart klar – någonstans måste man ändå sätta en gräns, man kan ju inte få samma finish som på en flygplansvinge överallt…

Det här blir sista rapporten för sommaren. Direkt efter morgonens transport försvinner jag på sommarlov och återkommer först i augusti. Ha det bra tills dess!

- De flesta brukar sjösätta på våren…
(den 20 augusti 2006)

Sommarlovet är slut och exakt klockan 1625 fredagen den 18 augusti sänktes Kitalita sakta ned i sitt rätta element. Björn från Vänerprofil gjorde ett avbrott i sin semester och assisterade i den stora trucken. – De flesta brukar sjösätta på våren, tyckte roade åskådare. De skulle bara veta att jag har varken segel eller bom att sätta på…

Det var lite pirrigt att krypa ned och spana runt alla genomföringar och ventiler, men visst var hon tät. Och motorn sen, den har inte varit igång sedan den lämnade fabriken men behövde inte ens luftas utan startade på första försöket! Där fanns lite resonansbuller på tomgång, men när man ökade varvtalet tickade 2020:an tyst som en symaskin.

 


Längst ut i Mariestads hamn, kl 1625 den 18/8 2006.

Hon fick ligga längst ut i hamnen, vid Vänerprofils kaj, över natten. Klockan 06 på lördag morgon hämtade vi masten i Tidan. Den fick åka ståndsmässigt med en äkta 3-axlad trailer, körd av Tommy på transport. Det är tur att man har bra kompisar. Niclas hade visst kört den på biltaket en gång, riktigt så galen tänkte jag inte vara (även om jag nog hade funderat allvarligt på att ta den på segelflygarnas Bergfalkevagn).


En ståndsmässig masttransport.

Resten av lördagen hann jag pilla lite med vanten, tvätta ren masten från år av slipdamm och plocka bort en del onödiga delar. Det var ett nöje att flytta Kitalita till mastkranen och visst hann jag få igång kylaggregat innan eftermiddagsregnet kom.


Söndag eftermiddag, masten på plats

På söndag förmiddag sken solen igen och Nicklas hjälpte till att masta på – det finns ett visst behov av tillbehör, nya vantskruvar och så. Resten av veckan skall användas till att koppla in de elektriska systemen ombord, bl.a. Seatalknätverket och det framåtseende ekolodet. Snart är det dags att masta av och ta upp henne igen…

- Jo, man skall trycka in stoppknappen helt…
(september 2006)

Olle Rickardsson skrattade glatt när han undersökte varför den nya motorn plötsligt vägrade starta. Jag försökte lamt försvara mig med att det inte var jag som stängde av den sist och att det var besvärligt att få in knappen den sista biten, men räknar ändå med att historien sprider sig… Olle fanns på plats för att göra en sista kontroll och garantigenomgång. Och för att knappa in rätt kod på varvräknaren som dittills vägrat ge något utslag.

  Björn i trucken

På tisdagskvällen mastade jag och Eie av och kl 16 fredagen den 1 september lyfte jag, Björn och Birger på Vänerskog upp Kitalita efter nästan exakt två veckor i vattnet. Slutsatser: Masten behöver mycket omvårdnad med nya trissor, nya fall och nya vantskruvar. Däremot stämmer vattenlinjen hyfsat och instrumenten fungerade perfekt redan på första försöket liksom motorn. 2020:an ger gott om kraft, den når maxfart under 2 000 varv. Däremot läckte däcket som ett såll, vilket möjligen kan bero på att jag monterat bort alla mantågsstöttor, avlastare, vinschar och beslag…

Tur att länspumpen fungerade, men synd att det regnade mest hela tiden. Jag har nu lärt mig att silvertejp inte duger till att täta ett hål – en kväll tvingades jag koppla in värmaren för att freda mig. Dessutom är gammal silvertejp rätt besvärlig att få bort…


Epoxipluggar i teori och verklighet

Vad händer nu? Stefan Regnström skall ut på långsegling till våren och har ont om tid, men han har efter hård övertalning lovat att ta hand om den skamfilade pushpiten och att tillverka en targabåge – om jag bara gör en ordentlig ritning och dessutom lovar att själv putsa upp allt det rostfria. Jag har också börjat göra ”expoxipluggar” där jag skall fästa rails och avlastare. Man borrar helt enkelt ett 10 mm hål ovanifrån ned till (men inte genom) underskalet, krafsar ur lite distansmaterial och fyller sedan hålet med epoxi. I den kraftiga ”plugg” som bildas kan man antingen dra i kraftig plåtskruv eller ännu bättre genomgående bult och slipper därmed de insjunkningar och sprickor som annars är så vanliga.


Akterskotten har fått mahognyfaner, men ännu saknas listerna.

I väntan på lackering jobbar jag med ekipaget i nya lokaler, för tillfället i plåtskjulet längst ut i Mariestad hamn. Det känns lite ovant att lämna den invanda fabriken i Tidan och det är längre att köra, men det får gå. De nya Harkenvinscharna skall passas in, en hel del pyssel med det elektriska återstår liksom finputs på bl.a. trälisterna runt nedgångsdörren (Jokern har ju dörr till skillnad från Balladens luckor). Nya teakdurkar nere i salongen måste också sågas till och lackas, den nygamla teakplywooden har visat sig vara defekt och har släppt i limningen.

Och så ser jag fram mot början av november, då skall Mikael Lund & Co på Mariestads Billackering äntligen ta hand om ekipaget.

- Magkatarr? Inte jag, väl?
(6 november 2006)

- Jo, jag tror att du har magkatarr, sa den polska läkaren, och skrev ut medicin och förmaningar. Hemma i Polen skulle man ta två piller av medicinen åt gången, i Sverige bara ett. Ingen mer Coca Cola, inget godis, inget rödvin, ingen fet mat. Vad skall man nu leva för? Detta händer efter en vecka med både en rejäl förkylning och smärtor i magen. En vecka då jag egentligen skulle ha slutspurtat med Kitalita, ty nu står hon inne i stora hallen hos Mikael och Töre vid Mariestads Billackering.

 

 
Måndagen den 6 november var det dags. Klockan 1425 kopplade Björn traktorn framför ekipaget. En knapp halvtimme senare var hon inbaxad i stora sprutboxen hos Mariestads Billackering.

Nu skall hon tvättas och putsas, maskeras, sprutas med epoxigrund, finslipas och så småningom lackeras - och jag har alltså kommit efter, igen. Jag får smyga dit så ofta jag kan och svartjobba. Hon skall bli blå, som hon såg ut när hon en gång var ny, medan överbyggnaden skall få en ljusare nyans än originalfärgen. Den där smutsgrå Balladfärgen har aldrig tilltalat mig.

Den senaste månaden har hon stått parkerad i plåtskjulet i den yttre hamnen i Mariestad. Här har jag pysslat med henne ett par gånger i veckan, ordnat med epoxipluggar för rails och avlastare och fyllt i bortglömda skruvhål i överbyggnaden efter den där hållaren till livflotten som gick sönder på Biscaya. Jag har pysslat lite med mina träbitar samt, förstås, fortsatt att laga skador i gelcoat och glasfiber. Det är märkligt, men nya skador och hål tycks ständigt dyka upp…

- Vad fin hon blir!
(21 november 2006)

Ja, skam vore väl annars. Efter så mycket nedlagt arbete, så mycket slippapper och så mycket spackel… Fast också det här momentet har tagit längre tid än beräknat, som vanligt. Det tog sin tid att montera bort allt som var löstagbart, att laga ännu flera skador och slipa bort nygammalt spackel, att maskera, tvätta och till slut lägga på tre lager epoxislipgrund.

 
Till vänster: Pryon Lars var en värdefull medarbetare. Till höger: Peket gick inte att montera bort utan fick maskeras på plats.

 
Tisdag morgon den 21 november, Kitalita med tre lager nylagd epoxigrund.

Dammet yr när grabbarna slipar

Vad händer nu? Under veckan skall hon finslipas, det lär ta ett par dagsverken, och kanske får hon färg nästa vecka. Det har varit lite diskussioner om vilken nyans som passar på skrovet, en ljus färg förlåter ju ojämnheter bättre än en mörk färg. ”Men det skall nog gå att måla henne mörkblå”, säger grabbarna på lackeringen. Underarbetet är tillräckligt bra – och det tackar man ju för.

- Det är klart att hon skall ha ränder i guld!
(6 december 2006)

- Vit dekor passar absolut inte ihop med mörkblå fribord. Grabbarna på Hamnmagasinet hade bestämda synpunkter. Och jag som just hade fått hem vit dekortape. Det är väl bara att gå tillbaka till affären, be om ursäkt och be att få tape i guld istället. Det är nog bäst att passa på att beställa text också, www.kitalita.se blir ett bra namn.

 

I fredags, den 1 december, lades den vita färgen på däcket och i måndags blev friborden mörkblå. Isto och Töre verkar nöjda med jobbet, Isto har gjort en snygg insats med slutfinishen, Ja, det var nästan så, att de gjorde för mycket. Jag hade ju inte tänkt mig att de skulle spackla över mina ”epoxipluggar” eller mina mödosamma lagningar av halkskyddet. Undrar om det går att hitta pluggarna om man lyser med en kraftig lampa genom skalet? De många timmarna gjorde att lackeringen blev dyrare än väntat, men det löste sig till allas belåtenhet.


Hon ser liten ut därnere…

Och nu står hon alltså där, inne hos Vänerprofil och väntar på att alla lösa prylar skall sättas tillbaka på sina platser. Det är så mycket som väntar, att jag inte vet var jag skall börja. Kanske lite överallt? En sak är säker: Det kommer att bli långa kvällar i vinter, tur att man har tillgång till lokalen fram till 22-tiden. Och skönt att här finns både pentry och bastu. Högprioriterat är att rita färdigt targabågen och montera den Sailor RT4801 DSC-radio jag just köpt på ebay. Under december måste jag också hinna med att åka till Hönö och diskutera nya rutor.

Robert Axelsson

 


http:/www.kitalita.se